Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Björn Larsson: Först och främst människa

Jag vill hårdnackat försvara min – och Martins – rätt att först och främst bli betraktade som människor, skriver författaren Björn Larsson, i en replik på Kenneth Hermeles kritik av hans roman "Brevet från Gertrud".

Det var med blandade känslor jag läste Kenneth Hermeles kritiska genomgång av min roman "Brevet från Gertrud" häromdagen. Å ena sidan ett slags glädje över att en ”vanlig” fiktionsroman för en gångs skull debatteras på allvar i en större tidning. Å den andra frustration över att Hermele så okritiskt tillskriver romanens huvudperson, Martin Brenner, och ibland författaren, det vill säga mig, åsikter och värderingar som vi inte delar eller saluför.
Redan rubriken, ”Ensam med fördomarna”, är vilseledande. Det är sant att Martin i romanens första del bestämmer sig för att han på egen hand vill försöka ta reda på vad det innebär att vara jude sedan han fått veta att hans mor var judinna och en överlevande från Auschwitz.
Men varför nämner inte Hermele att det finns ett antal andra gestalter i romanen, varav några som inte delar Martins syn på identitet eller judiskhet? Eller att berättarperspektivet ändras i romanens andra del, så att läsaren får ta del av de andras mer kritiska syn på Martins halsstarrighet; hans fru och dotter exempelvis? I synnerhet kan det irritera mig att Hermele inte nämner rabbinen Golder, som spelar en viktig roll och vars försvar för sin judiska tillhörighet är en av flera invändningar i romanen, mot Martins ställningstagande.
Hermele säger heller ingenting om att Martin får betala ett mycket högt pris för sin hållning. Eller att hans judiske vän Samuel och Golder faktiskt ”får rätt” gentemot Martin, det vill säga att Martin ”straffas” för det val han gör, även om han inte ändrar åsikt. Eller – och inte minst viktigt – att Martin till slut får en ny chans att leva ett meningsfullt liv tack vare att han förälskar sig i en kvinna … som är judinna!
Om Hermele hade gjort romanen rättvisa som roman så skulle han knappast ha kunnat påstå att det han kallar för de ”antijudiska fördomarna” inte möts av några motargument eller motberättelser. Det hade också varit klädsamt om Hermele hade nämnt att Martin avskyr antisemitism och bekämpar den aktivt.
Men även när det gäller Martins egna resonemang om den judiska identiteten, utifrån de tiotusentals sidor han läst om judisk religion, kultur, identitet och historia, samt om antisemitism, förvanskar Hermele Martins tankar.
Hermele har full rätt att ifrågasätta Martins åsikter, det som Hermele kallar för ”fördomar”. Men i så fall borde Hermele i den intellektuella hederlighetens namn ha nämnt att dessa ”fördomar” varken är Martins egna påhitt (eller författarens), utan att de till allra största delen är hämtade från respekterade judiska intellektuella, men också från modern forskning om judisk identitet i dag, både i diasporan och i Israel.
Direkt kränkande är det att som Hermele hävda att jag – inte berättaren eller Martin utan just jag – skulle ha velat jämställa judar ”med en ideologi som genomför massmord på alla den anser mindervärdiga”. Tvärtom sägs det uttryckligen i romanen att det inte är samma sak, bland annat av den israeliske ambassadör som uppträder i romanen. Däremot diskuterar Martin både Avraham Burg, före detta talman för Knesset och jude, och Shlomo Sand, historiker i Tel Aviv och jude även han, deras åsikt, som han gör till sin, att både Israel och de ortodoxa judarna borde överge blodsband som en av grunderna för sin identitet eftersom de menar att det i grund och botten är samma syn på identitet som nazisternas och för övrigt också de flesta rasisters.
Det är inte heller sant att Martin drar alla judar över en kam. Han är väl medveten om de stora skillnader som finns mellan olika grupper av judar; det är precis det som är Martins problem. För vad är det som egentligen konstituerar den judiska identiteten, det som skulle göra det motiverat för Martin att bejaka sin judiskhet, om man inte är troende och avvisar tanken på att judiskhet förmedlas genetiskt? Den frågan besvarar inte Hermele.
Exempelvis kritiserar Hermele Martin för att hävda att ”det värsta judar vet är blandäktenskap” (trots att det ingenstans sägs att Martin menar att detta skulle vara ”det värsta” judar vet). Däremot konstaterar Martin att det finns ett utbrett motstånd mot blandäktenskap bland många judar (men inte alla), något som jag har svårt att tro att Hermele skulle kunna förneka. Han kunde till exempel läsa Dorit Rabinyans roman "Alla floder flyter mot havet" eller de vittnesmål som skrivits av judar som tvingats bryta med sina mer ortodoxa föräldrar och släktingar därför att de gift sig med icke-judar. Ironiskt nog tar Hermele själv upp ämnet i sin senaste bok, "En shtetl i Stockholm", om hur hans mor reagerar när han flyttar ihop med en icke-judisk kvinna: ”när mamma förstår att det är allvar, att det är för livet, blir det för mycket för henne, hon vet inte vad hon ska göra, hon bara gråter och gråter. Detta kan hon inte hantera.”
Strax efter brandattentatet i Lund nyligen talade jag med en av mina närmaste vänner, en sekulär och liberal jude som är gift med en ickejudisk kvinna. Min väns förtvivlade reaktion på attentatet var: ”Tänk om min dotter skulle bli utsatt för övergrepp bara för att jag är den jag är!”, det vill säga precis det som Martins dotter Sara utsätts för i romanen.
När Hermele och jag debatterade på bokmässan förebrådde jag honom vänligt för att ge en alltför idyllisk bild av sin sekulära och liberala judiska identitet. Det står jag fast vid. Jag kan till och med tycka att Hermele, till skillnad från Martin och min näre vän, tar för lätt på det hot som den nyvaknade antisemitismen utgör runt om i Europa – romanen tilldrar sig för övrigt inte nödvändigtvis i Sverige. Klart är i alla fall att Hermele saknar inlevelse i Martins dilemma. Den fråga som jag skulle ha velat att Hermele besvarade är hur han själv skulle ha reagerat och agerat om han oförskyllt hade stått inför samma dilemma som Martin Brenner.
Slutligen: så som det framgår i slutet av romanen så handlar "Brevet från Gertrud" inte enbart om judisk identitet, utan också om den besatthet av identitet som kännetecknar nutiden. Hermele har rätt i att både Martin och jag själv drömmer om en värld där var och en i första hand möts som människor i stället för att ohörda dömas på grund av sin grupptillhörighet, oberoende av om det är fråga om etnicitet, religion, kön, sexuell läggning eller påstådd ras.
Efter sin bok om Eichmann utsattes Hannah Arendt för hård kritik av flera judiska intellektuella för att hon inte ”älskade det judiska folket”. Hennes svar blev att hon aldrig i hela sitt liv hade älskat ”ett folk”, vare sig det judiska, det tyska, det franska, arbetarklassen eller andra. Den enda form av kärlek hon kände till, skrev hon, var till enskilda människor.
Och jag, i likhet med Martin, håller med. Hur kan man älska – eller hata – ett helt folk? Det är möjligen ”utopiskt” eller ”naivt”, med Hermeles ord, i en tid då humanistiska värderingar har fått stryka på foten för partikulära gruppintressen, men jag vill hårdnackat försvara min – och Martins – rätt att först och främst bli betraktade som människor och bara därefter, möjligen, som något annat, vore det svensk, jude, vit, same, palestinier, muslim, afroamerikan eller något annat.
Gå till toppen