Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Ny chans för Löfven. Och för liberaler.

Den tidigare motvillige Stefan Löfven (S) har accepterat att talmannen Andreas Norlén nominerar honom till statsminister.Bild: Henrik Montgomery/TT
Misstrodd och bortröstad av en majoritet i riksdagen för två månader sedan. Nu är Stefan Lövfen (S) tillbaka som talman Andreas Norléns näste regeringsbildarkandidat.
Cirkeln sluten?
En del talar för det.
Det hänger på Centerpartiet och Liberalerna. Vågar partierna överge den sönderfallande alliansen och den blockpolitik som för länge sedan passerat sitt bäst före-datum?
Nästa måndag, den 3 december, kommer Norlén att föreslå Stefan Löfven som regeringsbildare. Ett par dagar senare blir det omröstning i kammaren. Så löd talmannens besked vid fredagens presskonferens.
I nuläget, efter att även centerledaren Annie Lööf misslyckats, är ett nytt sonderingsuppdrag meningslöst; nu är det tempo och tydliga tidsramar som behövs, förklarade Andreas Norlén:
"Jag uppfattar att det finns en viss otålighet bland medborgarna."
Det är nog en korrekt bedömning. Och talmannen gör rätt som försöker pressa partiledarna – och partierna – att byta positioner. För positionsbyte krävs om det ska bli en ny regering.
För såväl C som L måste det viktiga vara att få genomslag för liberal politik, för liberala reformer. Och de utsikterna kan rentav vara större i samarbete med S än med en konservativt lutande M/KD-regering som är beroende av nationalistiska och populistiska Sverigedemokraterna vid i princip varje omröstning.
Alliansen kan aldrig vara ett självändamål. Det är den genomförda politiken som betyder något.
För att citera statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors vid Göteborgs universitet:
"Potentiellt har C/L sakpolitiskt guldläge i att de skulle kunna få igenom historiskt långtgående eftergifter från S för att ge sitt stöd till Löfven."
Löfvens och Socialdemokraternas maktbegär är – rätt spelat – Jan Björklunds (L) och Annie Lööfs starkaste kort.
Att vara junior partner i en socialdemokratiskt ledd koalitionsregering är dock ingen sinekur. Fråga det misshandlade Miljöpartiet. Därför skulle det förmodligen vara klokast av C och L att åtminstone inledningsvis agera som stödpartier utanför en S-regering. Byta sitt stöd mot inflytande.
Det skulle också ge S möjlighet att visa sin goda vilja genom att acceptera viktiga, liberala reformer.
En första gest kunde vara att förklara frågan om vinststopp i välfärden avförd från den politiska dagordningen.
Det finns en bred enighet bland riksdagens partier om att skattesystemet behöver en grundlig översyn. Sänkt skatt på arbete och företagande bör vara målet.
Reglerna på arbetsmarknaden behöver ses över, inte minst för att förbättra integrationen av nyanlända. Börja med att öppna för fler enkla jobb, förslagsvis genom en utvidgning av systemet med rut- och rot-avdrag.
Bostadspolitiken är även den i behov av rejäla reformer. Här ser det betydligt svårare ut, men även små steg i rätt riktning skulle kunna få stor betydelse. Klimatet kräver krafttag.
Den svenska modellen ska inte avvecklas. Men den behöver utvecklas. I liberal riktning. S, C och L – och kanske MP – skulle kunna göra det, tillsammans, med lite politisk vilja och mod.
Gå till toppen