Henrik Möller är mest känd för sina kortfilmer om Malmö, som ”Mysigt på Möllan” och ”Nobellvägen”, och sina filmade tecknade serier där han själv gör den både släpiga och hetsiga speakerrösten.

Hans groteska skildringar av pundarnas, alkoholisternas och dagdrivarnas Malmö har gett honom kultstatus i hemstaden. När Inkonst skulle visa några av dem för ett tag sedan ringlade sig kön lång på Bergsgatan och blott en bråkdel av fansen fick plats.

När han i veckan var på Inkonst igen för att prata om en annan del av sitt konstnärsskap, fantastiken, var det inte samma tryck. Den inte särskilt månghövdade publiken bestod mest av svartklädda människor med rabattkort på Science fiction-bokhandeln.

Tillsammans med tecknaren Lars Krantz har Möller nu gått i mål med en boktrilogi som rör sig i ett skräck/fantasy/science fiction-landskap, inspirerat av serietidningar han läste som ung samt hans husgud, kultförfattaren H P Lovecraft. Den sista delen, ”Skapandet av en myt”, handlar om en trio höggravida desperados på flykt efter ett misslyckat tågrån, där de istället för guld fått med sig en amöba med magiska krafter.

Dessa skildringar med sina legender, myter och onda gudar är rätt långt från de socialrealistiska miljöer Möller är känd för. Till skillnad från Möllers medvetet primitiva streck är Lars Krantz teckningar också bra på riktigt.

Men det finns beröringspunkter mellan dessa två världar. Även karaktärerna i Malmöserierna är närmast ödesbestämda att gå en ond bråd död till mötes, och muterar inte sällan till ett slags halvdjur på vägen dit. Och guden Radoo, som förekommer i ”Skapandet av en myt”, introducerades redan i ”Grisaknullabyn” och återfinns även i ”Radoos tempel”, där en woke bloggande Södermalmshipster möter sitt öde i en rasistisk håla på den skånska landsbygden när han under rituella former förs upp i gudens analöppning.

Henrik Möller skildrar, kan man säga, ett Malmö mitt i den uppslitande förvandlingen från industristad på dekis till så kallad kunskapsstad. Han älskar att göra upp med bilden av Malmö som en lite ruffig och autentisk stad, bland annat i ”Mysigt på Möllan” där några naiva poptjejer flyttar från Stockholm till Möllevångstorget och får se sitt nystartade kollektiv förvandlas till svartklubb.

I hans tecknade satirfilmer befolkas staden av en samling degenererade individer. Här finns karaktärer som ”Gummi-kuken”, ”Samhall-Britta”, ”Äckel-Tonny” och ”Berit på Sevedsplan”, en urmalmöit som hatar alla inflyttade ”konstungdomar, kommunistajävlar och feminister”.

Men trots allt det skitiga och äckliga och vulgära Möller lyfter fram finns det en galghumoristisk värme och något slags lokalpatriotisk ton i berättelserna, där alla som bor norr om Värnhem avfärdas som ”Stockholmare” (med betoning på det andra o:et).

Henrik Möller är själv malmöit ut i fingerspetsarna, inte bara för att han är född och uppvuxen här, utan också för att han bär sin underdogposition med stolthet; han har i stort sett aldrig jobbat med en budget och verkar nöjd med det.