Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Boel Gerell: Smaken av svavel och skräck

Teater Insite kombinerar inte mindre än tre populära trender inom scenkonsten, skriver Boel Gerell.

Bild: Per Morten Abrahamsen
Är jag en frukt? Ett lite fnasigt äpple med ett blad fladdrande från skaftet? En efter en höjer deltagarna i bussen sina medhavda vegetabilier mot taket och förklarar varför just detta objekt representerar dem och kärleksgåva.
Själv har jag inte tänkt så långt. Greppade äpplet mest i farten och nu fingrar jag nervöst på det torra skalet i väntan på att det ska bli min tur att förklara. Utanför rutan svirrar bekanta landmärken förbi i novembernatten och jag inser förstrött att jag är på väg tillbaka samma väg som jag just kom. Från teaterhuset Bastionen i Malmö till Dalby där jag bor, men innan vi är där tar bussen av igen och stannar med ett ryck utanför Norra Ugglarps bygdegård i Björnstorp. Och jag har mirakulöst undsluppit såväl förklaringen av äpplet som det publika offentliggörandet av mitt livs första kärlek.
I nya uppsättningen ”Dödsdansen 3.0” kombinerar Teater Insite inte mindre än tre populära trender inom scenkonsten. Vandringsteatern förstås, som varit gruppens signum sedan starten för drygt ett decennium sedan. Matteatern som introducerades redan i fjolårets uppsättning ”Studie i kärlek” och som utvecklats framgångsrikt inte minst av Teater Republique i Köpenhamn. Och den interaktiva teatern där publiken görs medskapande genom frågor, val och praktisk handräckning – som att ta med en frukt till middagen.
I bygdegården är det rustat för fest, silverbröllop närmare bestämt och ut ur bussen tumlar värdparet Alice (Gunnvá Zachariasen) och Edgar (Ulver Skuli Abildgaard). En liten hutt starkt kryddad juice serveras på trappan och snart är hela publiken involverad i att dekorera lokalen med ris, kvistar och kottar.
Allt är gemytligt som på en bättre charterresa där vi svetsas samman av äventyret i alltsammans, en resa ut i det okända utan självklara ramar och förutsättningar. Men dramat då, scenkonsten? Jodå, den sprängs in i konceptet så småningom. I nyckelscener förs vi framåt på Alices och Edgars Golgatavandring, ett äktenskapligt helvete som får nytt bränsle när kusinen Kurt (Matthias Hahne Thorbjörnsson) dyker upp.
Produktionen är ett samarbete mellan svenska Teater Insite, danska Teatergrad och färöiska Teater TVAZZ och för regin står Pelle Nordhøj Kann. Av Strindbergs text har skapats ett drama med moderna referenser, men med kärnan i pjäsen någorlunda intakt. Är även hat kärlek? Och när är det dags att gå?
Mellan varven äts det och medan maträtterna i fjolårets ”Studie i kärlek” rätt okänsligt integrerades i föreställningen gör kocken Miia Suhonen ett seröst försök att tillföra en extra dimension till verket genom sin mat. Riktigt bra blir det när Kurt blåser ut ljusen för natten efter att Edgar med nöd och näppe överlevt ännu en hjärtattack. I det mörka rummet serveras drycken ”Den sista röken” och doften och smaken är just den av stickande, svavelosande skräck.
Överlag fungerar de minst insmickrande inslagen bäst. Maten behöver inte vara ”delikat” för att vara ett verkningsfullt redskap, lika lite som festen måste vara ”rolig” och gästerna ”trevliga”. Väl ofta och lite tvångsmässigt bryts kvällen sönder i klatschiga schlagers, kysspartyn och frågestunder. Men när dramat väl tillåts ta plats brinner det verkligen i kraft av textens kvarvarande råstyrka och de kaxiga skådespelarinsatserna.
Och till frågan då – när är det dags att gå? Valet är upp till oss och en avgörande majoritet i publiken röstar för att Alice ska ge sig av genast, mitt i festen. Utan ett ord försvinner hon och blir borta och kvar sitter Edgar, med ens en slocknad man, när såväl hatet som kärleken lämnat honom.
Gå till toppen