Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Läsartext: Jag var kanske den lärarvikarie som din tonåring berättade om hemma

Jag gick ut från lektionen och kände mig mest tom och möjligen också lite värdelös. Trots stor ambition, förberedelse och driv att vilja göra ett bra jobb så misslyckades jag. Det skriver Anette Jernström som hoppade in som lärarvikarie. Bilden är tagen i ett annat sammanhang.Bild: Roald Berit
Kom din tonåring hem i förra veckan och berättade om en idiotvikarie som slängde ut honom utan att han gjort något? Då kan det ha varit mig han syftade på. Skulle viss information om händelsen möjligen glömts bort i berättelsen, (kanske den om den egna rollen), så kan det vara på sin plats att delge också den.
Senast jag jobbade inom skolans värld var för trettio år sedan. Sedan dess har jag jobbat inom flygbranschen, suttit i kommunfullmäktige, läst till journalist, studerat kognitionsvetenskap, retorik, svenska, interkulturell kommunikation, pedagogik på universitetet och gått ett par ledarskapsutbildningar. Jag är också anlitad föredragshållare runt hela Sverige sedan sexton år tillbaka, och när jag blev tillfrågad om jag kunde tänka mig ta uppdrag som lärarvikarie tackade jag ja med spänd förväntan. Trots avsaknaden av lärarlegitimation trodde jag mig ändå kunna bidra.
Jag fick besked om vad eleverna hade på schemat, och förberedde min lektion noggrant. Lånade läroboken och sträckläste den, letade upp lämpligt undervisningsmaterial och övningar, och var där en timme innan lektionen skulle börja för att ha koll på nycklar, teknik och whiteboardpennor.
När lektionen skulle börja var ungefär en tredjedel av eleverna på plats. Några bad visserligen om ursäkt för sen ankomst under de kommande tio minuterna då dörren öppnades och stängdes medan jag försökte börja, andra gjorde det inte.
Lektionen handlade om retorik, och jag hade letat upp filmklipp på lämpliga tal att analysera. Eftersom uppgiften bygger på att ta del av talets både verbala, ickeverbala och paraverbala kommunikation sa jag till killen som satt och skrev ett mejl på sin dator att avvakta med det. Han tittade inte ens upp och fortsatte medan han mumlade ”Mm”. Jag sa till igen. Mitt tonläge var skarpare andra gången och jag gick samtidigt fram till honom. Han tittade då upp och sa ”snart”. Jag svarade ”nä, nu!” och då skrek han ”håll käften!”.
”Ursäkta?” sa jag varpå han gjorde ett utlåtande om min psykiska status vilket verkade innefatta någon form av diagnos och underbegåvning. Då bad jag honom gå därifrån. ”Gå!” sa jag och på tredje uppmaningen gjorde han det genom att skjuta ut stolen med ett brak och smälla i dörren så det rungade om det.
Jag fortsatte lektionen. Det var inte lätt. En elev himlade med ögonen, över frågan vad killen hette som hade lämnat. Det är ju bra om det blir rätt person när jag rapporterar händelsen till rektorn, tänkte jag. En annan satt med ett spel på mobilen, denne sa jag till fyra gånger att lägga ner mobilen och femte gången svarade han ”nu igen?”.
”Är frestelsen för stor så lägg mobilerna i mobilhotellet” sa jag, men ingen följde rådet. (Ett mobilhotell är alltså ett tygstycke med påsydda tygfickor som hänger i klassrummet).
Så skulle en gå ut. ”På toa”. Jag ifrågasatte detta eftersom det finns regelbundna raster och de flesta kan hålla sig en dryg timme. ”Man måste väl för fan få gå på toa!” fick jag till svar. Och för att förstärka det resonemanget reste sig tre andra och gick ut samtidigt, som en protestaktion. Jag gick ut i korridoren där de stod, och nu var argumentet ”man måste väl få ta lite luft?”.
Jag delade ut uppgiften och 3-4 stycken (!) satte igång. Resten hade ingen dator/bok/penna, påstod att de var klara eller bara satt och hängde över bänken eller snackade med varandra om annat än retorik. Jag erbjöd mig att gå runt och läsa, hjälpa, peppa och ge tips, men det verkade inte ”behövas”. En av eleverna som sade sig vara klar frågade jag om jag kunde få läsa vad hen skrivit, och fick svaret ”Nej!”.
När det var 20 minuter kvar av lektionen kom frågan ”kan vi inte sluta snart” första gången, ett av argumenten var ”vi gör ju ingenting ändå”.
Jamen så var det på högstadiet, tänker du kanske. Mycket hormoner, trötthet och lite stökigt emellanåt. Ja, kanske det. Fast dessa elever ska ta studenten till våren. De är myndiga och får rösta. De ska ut i arbetslivet eller till högskolan om drygt ett halvår.
Jag förstår verkligen att de kan känna sig uppgivna av att ha många lärarvikarier utan kontinuitet, att relationsbyggandet till vikarier saknas och att kraven ibland kan vara höga. Jag förstår att det är lätt att tappa motivationen när den röda tråden saknas och vikarien inte bedömer eller sätter betyg.
Men samtidigt, om de inte ens försöker ta tillfället i akt när tillfällen ges, hur ska de klara motgångar i livet? Allt är ju inte tillrättalagt alltid? Som ung vuxen krävs trots allt ett visst eget ansvar för sin situation. Väl?
Jag gick ut från lektionen och kände mig mest tom och möjligen också lite värdelös. Trots stor ambition, förberedelse och driv att vilja göra ett bra jobb så misslyckades jag. När jag håller föredrag och använder samma energi och driv blir det uppskattat och jag får ofta fina tackmejl, på skolan upplevde jag tvärtom. Där verkade jag komma och störa deras mer viktiga saker de hade att göra.
Jag berättade om händelsen för min 23-åring, som lyssnade och sa: ”Jag var visserligen också lite skoltrött i trean. Men den som säger håll käften till sin lärare är inte bra uppfostrad. Punkt”.
Skönt att höra. Då har jag åtminstone lyckats bättre som förälder än lärarvikarie.

Anette Jernström

Ramlösa
Gå till toppen