We Float fick nu i oktober Sveriges Radios pris "Jazzkatten" som årets bästa grupp.

Malmöbandet förtjänar absolut sina priser. Men borde det inte i stället ha varit "Symfonirocksiamesen"?

Om We Float låter det mera Yes (med en nypa Doors-melankoli inslängd), än Miles Davis, Wayne Shorter eller ens The Bad Plus.

Bandet jobbar närmare ren dur och moll än med jazzharmonier, och improviserade solon har ingen jätteplats i de genomarbetade arrangemangen.

Det där med Yes-likheten är förstås bara ett hörn av sanningen om We Float och gäller bland annat keyboardsounden. Fanny Gunnarsson växlar mellan Fender Rhodes, olika syntklanger och flygel, medan sångerskan Linda Bergström bygger ut med melodier på en minisynt.

Jag skulle kalla detta modern pop med vida ramar och ett eget ljudlandskap. Namnet We Float är rena varudeklarationen, detta är drömska, flytande och ekomättade sånger vars bakgrundsdraperi hela tiden byter färg.

Hela bygget och de vackra, utsirade melodierna vilar i famnen på klangerna och de högtidliga romantiska stämningarna. Men något murrigt mischmasch handlar det inte om, det som händer har arbetats fram med precision och ett öra för detaljer.

Ballader och balladatmosfär har en huvudroll hos We Float, men här finns också attackvilja och en förmåga att stegra låtslut, även mot lössläppt småkaos. Fast tyvärr fick vi nu bara glimtar av den kvaliteten.

Bakom musik, texter och arr står basisten Anne Marte Eggen och hennes konsekventa sätt att genomföra sin vision på är imponerande.

Så har hon också god hjälp i förverkligandet, inte minst av Linda Bergström, som sjunger med känslighet och värme, har en stor röstklang att plocka fram när det behövs och samma blick för nyanser som Eggen.

Måndagskvällen på Inkonst var också releaseparty för album nummer två, "What's really real?", och We Float återskapade skickligt studioproduktionen. Gästmusiker på plattan dök upp här också. Ellen Pettersson, Jens Persson och Petter Hängsel på flygelhorn, altsax och trombon gjorde korta inhopp, liksom Gerda Holmquist och Elina Nygren från Vindla String Quartet.

Gitarristen Samuel Hällkvist fick mer att göra och anställ för all del gärna honom på heltid. Hällkvists stora ljudförråd och musikaliska bredd gör att han kan ge varje slags låt vad den behöver.

Under "Melt away" i andra set hann jag bara precis känna, för första gången, att We Floats ballader i stora doser ändå kan bli lite sövande, innan Hällkvist väckte mig med ett småelakt, spretigt och trevligt svidande solo.

Störningsmomentet under kvällen var ljussättningen. De i frontlinjen på scenen kläddes i ett varmt rött sken, medan basist och trummis spelade i vit badrumsbelysning i stort sett kvällen igenom.