Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ingeborg Bachmann skildrade en värld som gått i skärvor

Eva Ström läser slutpunkten i ett stort författarskap.

Ingeborg BachmannBild: Ellerströms

Ingeborg Bachmann

Simultan. Noveller. Översättning Linda Östergaard. Ellerströms.

Fem kvinnor från Wien står i centrum för Ingeborg Bachmans novellsamling "Simultan" från 1972, kvinnor som enligt författaren är oberäkneliga, stolta och en alldeles egen kvinnokategori. Här möter vi fem samtidiga öden i olika åldrar och yrken, där var och en får sin egen berättelse.
Nadja är en simultantolk som i Italien tagit sig en oengagerad kärlekssemester med FN-anställde Ludvig, också han från Wien. Hon kan tolka på ett otal språk men inte på något av dem uttrycka vad hon känner. Kan Ludvig ge henne tillbaka ett förlorat tonfall från hemstaden? Om ”Mitt språks gränser är min världs gränser” som Wittgenstein uttryckte det, har Nadja ingen värld alls, och upplever trots sin språkrikedom en i alla bemärkelser gränslös tomhet.
Beatrix är Nadjas motsats, en loj hemmakatt som helst vill tillbringa sin tid sovande eller på en skönhetssalong, eller med sin älskare. Miranda är också närsynt, men inte metaforiskt, hela världen är barmhärtigt suddig för henne, hon slipper allt fult och grällt, men utan att det gör henne lycklig. Gamla fru Jordan är inte skarpsynt hon heller när hon vägrar se sin sons inskränkta egoism.
Den som är verkligt skarpsynt är däremot 50-åriga Elisabeth i samlingens längsta och mest intressanta novell, den mästerliga "Tre vägar mot sjön". Elisabeth är på besök hos sin far i Klagenfurt – Ingeborg Bachmanns födelsestad. Här försöker hon förgäves komma ner till en sjö, men alla vägar är blockerade för henne. Under dessa vandringar tänker hon igenom sitt rastlösa liv, hon är fotograf och stjärnreporter, ständigt på uppdrag i olika krigshärdar, för att ge skakande bilder av mänskligt lidande. Hon minns sin förlorade kärlek Trotta, som ifrågasatte hennes yrkesverksamhet, hon tänker över sin hemvist i ”ett amputerat land” och hon frågar sig vem hon är och vem hon har blivit.
Österrikiska Ingeborg Bachmann är en ikon inom tyskspråkig efterkrigslitteratur. Hon blev ett poetiskt stjärnskott i Wiens litterära kretsar, där hon livsavgörande mötte den unge Paul Celan, innan han for vidare till Paris. Ingeborg Bachmann flyttade till Rom, där hon omkom vid 47 års ålder i brännskador efter en sängrökning, märkt av alkohol och tablettmissbruk. "Simultan" kom ut endast ett år före Bachmanns död.
I Sverige finns ett nyvaknat intresse för Bachmann inte minst genom Linda Östergaard, som översatt romanen "Malina" och hennes dikter. Men om "Malina" är ett krävande modernistiskt collage, där den kvinnliga personen symboliskt går under i en patriarkal mordisk värld, är "Simultan" mer traditionellt berättad. Novellernas personer skymtar i "Malina", ouvertyren till Bachmanns planerade trilogi "Todesarten" (Sätt att dö), där även "Simultan" ingår. Det milda fadersporträttet "I tre vägar mot sjön" skiljer sig stort från "Malinas" monstruösa fadersgestalt, vars groteska våld inspirerat inte minst Elfriede Jelinek.
Jag har njutit stort av Ingeborg Bachmanns kvinnoporträtt i Linda Östergaards inspirerade översättning. Med intelligens och sorgsen humor skildrar Bachmann en efterkrigstid där en värld gått i skärvor, men där våldet fortsätter att subtilt verka i en manligt präglad värld där kvinnorna oftast kommer till korta. Kvinnoliven i "Simultan" blir beskurna eller ofullgångna, fyllda av livs- och kärleksbesvikelser. Elisabeth, den intellektuellt mest rustade, finner hela tiden hinder på sina tre vägar till sjön, den utopi där hon kan hitta en levnadsform som passar henne. Hon har ett pass i ett land som blivit för litet för henne, som andligt fortfarande bebor ett rike där Musil, Roth och Celan är invånare, där det samtidigt är för sent och för tidigt.
"Simultan" blev Ingeborg Bachmanns sista verk i ett författarskap som kretsar kring kvinnans roll att kunna verka, älska och uttrycka sig i en värld som inte vill ta emot hennes kapacitet. För mig är det höjdpunkten i ett uppfordrande författarskap.
Gå till toppen