Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Jeff Tweedy gör det han antagligen måste

Men Håkan Engström fastnar i hans lunk och har rätt tråkigt. Och saknar framför allt bandet.

Bild: dBpm Records

Jeff Tweedy

SINGER-SONGWRITER. Warm.

Den finns där som en mörk backdrop: faderns död, förra året. Men låtarna som Jeff Tweedy skrivit är förhållandevis ljusa, eller – som i albumtiteln – fyllda av värme, även om soundet är lite grådaskigt och produktionen kantig. De handlar mer om att acceptera än att sörja, mer om att hitta sin egen position i livet än att skåda sex fot ner i jorden.
"Warm" är alltså en sympatisk skiva. Viktig, åtminstone för upphovsmannen. Det är också Tweedys hittills tråkigaste. Musiken fastnar länge i en slapp lunk. Några konstruerat konstfärdiga partier kan påminna om Wilco-plattan "A ghost is born", men känns halvhjärtade och inte särskilt spännande. Låtarna som nästan sjunger sig själva finns inte alls.
Själva intimiteten i uttrycket gör ändå att man dras in, blir en följeslagare i lunkandet – ungefär som med "On the beach", den där Neil Young-plattan som de första 30 lyssningarna låter som om den bara vill bli lämnad i fred. Ska "Warm" visa sig lika oemotståndlig med tiden? Antagligen inte, men ring mig om tjugo år så kan vi diskutera.
Gå till toppen