Det är liksom omöjligt att inte gilla en charmerande skönsjungande barnaskara och en ullig-gullig hund. Nöjesteatern spelar med säkra kort, på flera sätt, när de tar sig an familjemusikalen Annie.

Berättelsen om barnhemsbarnet som lyckas sprida glädje och hopp i en ganska miserabel vardag, har satts upp på Nöjesteatern förr. För tretton år sedan var det Eva Rydberg som spelade den alkoholiserade, mansfixerade barnhemsföreståndaren Miss Hannigan.

Nu axlar Rydberg istället rollen som regissör och Nanne Grönvall har värvats som Miss Hannigan. Även hon visar sig vara en skicklig komiker med yvig mimik inte helt olik Rydbergs, om än inte lika finurligt oförutsägbar.

Originalmusikalen utspelar sig i 1930-talets New York där depression råder och det är hit även Malmöversionens handling är förlagd.

Thomas Järvheden får göra en något uppdaterad version av miljardären Oliver Warbucks som bestämmer sig för att låta ett barnhemsbarn fira jul i sitt luxuösa hem. Istället för den stränge finansmannen har Järvheden en lite yngre, slängigare framtoning med ironiskt bett i replikerna. Annars kunde scenerna från hans miljardärshem vara klippta från vilken svartvit Hollywoodfilm som helst, med kvicka husor och korrekta betjänter. Var sak på sin plats. Män är män och kvinnor är kvinnor. Jag kan inte låta bli undra vad som hänt om man flyttat pjäsen till en något mer nutida kontext.

Men alla invändningar bleknar när Annie själv intar scenen, på premiärkvällen spelad av tolvåriga Lily Wahlsteen. En charmör av rang som med klockren stämma och kavata danssteg lyfter hela pjäsen. Till sin hjälp har hon en dryg handfull andra barn och ungdomar som med sin energi förmår blåsa liv i varje scen de är med i. Det behövs ibland. Sångnumren är rakt genom fantastiska och väl koreograferade, men mellan dem blir det något sömnigt. Kalle Rydberg och Nina Pressing bryter också av med sin vältajmade komiska skurkduo som försöker tjäna lite pengar på att låtsas vara Annies riktiga föräldrar.

Annie på Nöjesteatern är en oerhört snäll föreställning, med ett behagligt lugn. Tre timmars utsökt verklighetsflykt, där barnen är den allra största behållningen.

Det blir aldrig riktigt läskigt, aldrig riktigt ledsamt. Om man så vill – den perfekta familjeföreställningen, vältajmat nog förlagd till julemystid. Här är även skurkarna charmerande, barnhemsbarnen glada, den kallhamrade miljardären kanske inte så kallhamrad ändå och den amerikanske presidenten som dyker upp likt en deus ex machina mot slutet och styr upp föräldrajakten, en riktigt schysst gentleman som låter barnets klokhet visa vägen och inte drar sig för lite sång och musik.