Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Leif Holmstrands tyger har ett bultande hjärta

Thomas Millroth ser Leif Holmstrands och Charlotte Walentins tygkonst mötas.

Leif Holmstrands "Breeder covers".Bild: Oystein Thorvaldsen

Leif Holmstrand och Charlotte Walentin

Galleri Thomas Wallner, Simris, t o m 6/1 2019.

Få material gör konst mer fysisk än textil. Som med Leif Holmstrand och Charlotte Walentin på Galleri Wallner. Först möter jag Holmstrands tjugofyra virkade svarta ”Breeder covers” som var och en är uppkallad efter olika slemsvampar. Tentakler ringlar kring deras glupska öppningar med viss skräckiskänsla. Men mest är de rörande och sköna att ta på.
I en bur däremot sitter en docka i lager av tyg täckt av plastelina. Den berör så starkt att jag tycker mig höra hjärtat slå inne i skulpturens mörker. Och på ett bastant kors hänger ett annat mänskligt bylte. Allt är svart. Ändå handlar det inte om uppgivenhet; alla verk sväller av livshunger. Och skönhetslängtan.
I de fyra långa ”Obi painting” träder den bokstavligt talat fram ur mörkret: på fyra japanska sidentyger har Holmstrand målat över delar av de vackra mönstren med tusch. De lyser av lust och tygerna krumbuktar på väggen som om de trotsade varje försök att styra dem.
Hos Holmstrand är allt ackumulerat liv.
Charlotte Walentin får de textila materialen att skimra i vattrade färger. Bilderna är öppna och ljusa, några påminner om stora fickor som vikts upp. Tygens textur och fall är som på gamla trompe l'œil-målningar. Hennes materialbehandling är både suggestiv och suverän, men hennes berättelse är större än så. Varje verk är som en passage där en vag rörelse skvallrar om att någon nyss varit där.
Den känslan finns också kvar då Walentin repar upp tygerna tråd för tråd så att de liknar lätta gardiner eller slöjor. Genom färgskimret anas rörelser av något förflutet och förbipasserat. Det påminner mig om minnesfragment som plötsligt dyker upp men är så vaga att de aldrig kan kläs i ord. Men känslan är där. Sällan blir den så fysisk som i Charlotte Walentins textila målningar.
Leif Holmstrands "Cardio cage" och Charlotte Walentins "Far away very close" är båda suggestiva utställningar. Att visa dem parallellt är ovanligt lyckat och totalt sinnligt.
Charlotte Walentins "Saturday night, sunday morning".
Gå till toppen