Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Britta Marakatt-Labba broderar det samiska folkets historia

I fyrtio år har Marakatt-Labba broderat sina bilder. Men det krävdes ett internationellt genombrott för att hon på allvar skulle slå igenom i Sverige. Carolina Söderholm ser en utställning som gör det marginaliserade såväl synligt som levande.

Detalj ur Britta Marakatt-Labbas verk "Deattán" (Mardröm).

Britta Marakatt-Labba

Historia i stygn, Lunds konsthall, t o m 13/1.

Det mesta sker på fjällvärldens vidder. Britta Marakatt-Labba broderar det samiska folkets historia. Stygn för stygn berättar hon om stjärnhimlen och renarna, om övergrepp och uppror. Med garnet fäster hon konturer av kåtor och snöskotrar i tyget, tecknar kalhyggen och gruvexploatering. Bland segväxta björkar och isblått vatten pågår vardag och myt sida vid sida. Skidor spänns på och fiskar fångas, medan nåjderna svävar i skyn.
Duken är oftast vit. Vit som snön som ännu inte fallit över Sápmi, trots att november månad kommit. Vit som historiens oskrivna blad, som hon så länge arbetat för att fylla. Vit som Vitboken, mellan vars pärmar Svenska kyrkan dokumenterar sitt tidigare förtryck av samerna.
I fyrtio år har Marakatt-Labba broderat sina bilder. Men det krävdes ett internationellt genombrott för att hon på allvar skulle slå igenom i Sverige. Efter sitt deltagande i fjol på den prestigefyllda utställningen Documenta i Kassel och Aten, är hon plötsligt flitigt efterfrågad. Samtidigt har intresset för samisk kultur ökat drastiskt, där filmskapare, musiker och konstnärer som Marakatt-Labba och Anders Sunna spelat en avgörande roll för en senkommen men berättigad uppmärksamhet. Nyligen öppnade till exempel utställningen "Fokus Sápmi" på Kulturen i Lund.
Vi kan skatta oss lyckliga att Lunds konsthall med Anders Kreuger som kurator var på hugget. Nu fyller Marakatt-Labba konsthallen med mer än hundra verk i sin första större retrospektiva utställning söder om Umeå. De tidigaste broderierna är gjorda under utbildningen på Konstindustriskolan i Göteborg (nuvarande HDK) vid sjuttiotalets slut, de senaste alldeles nya. Särskild bonus utgör det fina skissmaterial som hon nu visar för första gången.
Född 1951 växte hon upp i en renskötarfamilj, och är idag verksam i Övre Soppero. Tidigt engagerade hon sig för samernas rättigheter, och gick med i Samiska konstnärsgruppen som samlade konstnärer och aktivister. Textilen blev hennes material och broderiet hennes språk. Med det skildrar hon nutid och dåtid i vida panoraman, så som horisonten upplevs av den som skidar sig fram. Landskapet är ljust och anslaget luftigt, men låt inte den sparsmakade skönheten bedra.
Lågmält formar sig hennes livsverk till ett mäktigt epos, fyllt av minnen och erfarenhet. Här samlas människor kring vardagens sysslor och för generationers kunskap vidare. Där tränger nålen genom duken för att vittna om det förflutnas mörker, medan stygnen tätnar i scener av vrede, våld och sorg.
I Kassel trollbands jag av det 24 meter långa broderiet "Historjá" (Historia), gjort 2003-2007 för Tromsø universitet, som tveklöst utgjorde ett av Documentas tyngsta verk. I Lund visas tyvärr endast en reproduktion, som trots sin platthet ändå ger viss uppfattning om originalets storslagenhet.
Med skärpa tar hon sig an det förgångnas konflikter, men riktar även blicken mot vår egen tid. I "Máilmmeviidosas liegganeapmi" (Global uppvärmning) förhåller hon sig till klimatförändringarna vars konsekvenser redan är kännbara norr om polcirkeln. Andra gånger synar hon kritiskt den pågående flytten av Kirunas stadskärna. Det är inte minst i förmågan att förvandla finstilt handarbete till vass samhällskritik som hennes styrka ligger. Där verkar hon i en tradition, från svensknorska Hannah Ryggens politiska bildvävar till sjuttiotalets socialt och feministiskt engagerade textilkonstnärer.
Från start utvecklade hon sitt eget uttryck. Mot dukens vithet väver hon samman landskap, mytologi och politik till en sömlös helhet, likt den uråldriga jojkens melodi. Redan i broderiet "Garjját" (Kråkorna) från 1981 behärskar hon denna konst till fulländning. Det är gjort under åren då konflikten rasade kring byggandet av ett vattenkraftverk i Alta-älven i nordnorska Finnmark, en av de sista orörda älvarna. Utbyggnaden påverkade villkoren för samerna, som mobiliserade sig och bjöd motstånd. Broderiet visar det ögonblick då poliserna slår ner som svarta kråkor för att brutalt ge sig på de högtidsklädda samerna vid deras kåtor, en verklig händelse.
Britta Marakatt-Labba, "Garjját", Kråkorna, (beskuren).
Det är inte enda gången hon låter hotfulla angripare anta djurisk skepnad. Länge blir jag stående vid "Deattán" (Mardröm)" från 1984. Där väller blodtörstiga råttor in i kåtan, förbi den samiska mytologins skyddande dörrgudinna, och biter huvudena av de sovande samerna och deras barn. Det förgångna spökar. Redan innan Rasbiologiska Institutet grundades 1922 hade samerna sett sitt land exploateras och industrialiseras genom gruvor, vattenkraft och storskaligt skogsbruk. Nu ökade förtrycket i rashygienens namn med mätningar och tvångssteriliseringar, och den samiska kulturen och språket marginaliserades eller förbjöds.
Just därför är Britta Marakatt-Labbas arbete så viktigt. Men det handlar inte bara om vad utan även hur hon berättar. Orädd rör hon sig mellan tekniker och uttryck. I hennes textila bilder möts det dokumentära och sagolika, realism och naivism, traditionellt hantverk och ett mer experimentellt och konceptuellt förhållningssätt. Med sin konst gör hon historien inte bara synlig, utan också levande.
Gå till toppen