En förmiddag för en dryg månad sen upptäckte jag i ett digitalt forum hur kvinnor i min bekantskapskrets plötsligt började posta mönsterdetaljer på blusar de köpt. Jag såg genast vad det var: William Morris. Men hela sammanhanget var så implicit att det gick flera minuter innan jag förstod vad det handlade om: H&M hade släppt en kollektion med Morrismönstrade kläder.

Jag kastade mig på sökmotorn och knappade in adressen. Skrollade igenom hela kollektionen, klickade på det ena plagget efter det andra, vände och vred på dem, nöp i tygerna. Vilket ville jag helst ha?

Nästan inget visade det sig. Mycket var av polyester.

Och förresten så var allting redan slut.

Jag är mycket tillfreds med att jag slapp undan. Det blev inget kontrakt med masskonsumtionens osalige ande den här gången. Och jag slipper känna mig skyldig till att William Morris nu vänder sig i sin grav. Det var ju inte så här det var tänkt.

Just nu och fram till och med den tredje februari pågår en utställning om den brittiske designern och revoltören William Morris på Millesgården i Stockholm. Det är en utställning som inte nöjer sig med att vara insmickrande. Tygerna och tapeterna finns här, men de betraktas inte enbart med en estetisk blick, utan införlivas i Morris intensiva samhällsengagemang. Berättelsen står i förgrunden, mönstren framträder istället som de idémanifestationer de var. På en begränsad yta har utställarna lyckats att ge de för tillfället hajpade blommönstren en historia och en ideologisk bas.

En av de mest intressanta delarna i utställningen är några tryckblock som använts för att trycka tapeter för hand. Varje lager trycks med en färg och en mönsterdetalj i taget. De kraftiga mönstermatriserna är manuellt tillverkade av trä, och i en kort film får vi se hur tapetens fyllighet sakta växer fram. Hantverkarna arbetar helt utan maskiner och pressar de stora blocken, ett efter ett med medveten precision, mot papperslängderna som efterhand vindas upp på torkställningar. Smådefekter i trycket målas för hand. Allt finns här samlat: kunskap, färdighet, ansvar, och kontroll.

Som en av de viktigaste företrädarna för den brittiska Arts and Crafts-rörelsen under andra hälften av 1800-talet vände William Morris sig mot all form av industriproduktion. Men det handlade inte bara om varor och ting. Morris var besatt av att reformera hela samhället och kallade sig själv ”praktiserande socialist”. Allt hängde samman. Konsumtionen med produktionen, produktionen med arbetskraften, arbetstagarna med konsumenterna, människan med konsten.

Han såg framför sig ett skråsamhälle där människor stod i starkare förbindelse med produktionen av det de behövde i sitt vardagliga liv. Det enda sättet att nå dit var att bekämpa industriell produktion och återuppväcka en hantverkstradition med människovärdiga framställningsmetoder och material och nära kontakt mellan producent och konsument.

Den här berättelsen finns inte i H&M:s försäljningskampanj, trots att företaget i sin pressrelease skriver att Morris & Co tillsammans med H&M ”vill hålla arvet och alla aspekter av William Morris levande”. Men så är det givetvis inte. Både produktion och försäljning står i total motsatsställning till Morris idéer. Vill Morris & Co värna William Morris idéer ska de inte sälja ut rättigheterna till världens största butikskedja för kläder.

H&M har drygt 4300 butiker i ett 70-tal länder, och massproduktionen av det de säljer sker i moderna industrihangarer i låglöneländer. Att hälften av plaggen i Morriskollektionen dessutom är tillverkade av polyester – det vill säga råolja, den industrialiserade masskonsumtionens främsta drivmedel – går varken ihop med Morris materialmedvetenhet eller hans motstånd mot storskalig produktion.

Idag ägs och förvaltas Morris & Co av brittiska Walker Greenbank/Style library, som bedriver affärsverksamhet, inte museal sådan. Självklart är det en god idé att inte låsa in Morrismönstren i en museummonter eller mellan pärmarna i en retrospektiv coffee table-bok, men allt som går att sälja måste inte säljas under vilka former som helst. Det är heller inte Walker Greenbanks affärsmodell, som bygger på hållbarhet, hantverk och inhemsk brittisk produktion. Men i H&M-samarbetet har de tydligen gjort ett undantag. Ett stort sådant. Detta är företagets största klädlicens någonsin.

Det finns bara ett sätt att bevara och levandegöra Williams Morris arv: att som motståndshandling till industriell massproduktion vårda hantverket. Hantverksmässig produktion har ett egenvärde. Den behövs som ett motstånd, som en tröghet i konsumtionskulturen, och fungerar som en nödvändig plattform för reflektion över masskonsumtionens förutsättningar och följder.