Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Missnöjets vinter i Paris. Gula västar pressar Macron.

Brinnande barrikad i närheten av Triumfbågen i Paris på lördagen.Bild: Thibault Camus
På lördagen skakades den franska huvudstaden än en gång av våldsamma upplopp. Butiker utmed paradgatan Champs-Élysées plundrades. Bilar stacks i brand. Minnesmärken vandaliserades: på Triumfbågen klottrades "Les gilets jaunes triumpheront" – de gula västarna kommer att segra.
Måndagen ägnade den franska regeringen och premiärminister Edouard Philippe åt krissamtal. Som lär fortsätta de kommande dagarna.
Frankrike är revolutionernas, massdemonstrationernas och gatuprotesternas land. Här är människor vana att gå ut och handgripligen visa sitt missnöje. Men inte sedan studentrevoltens år, 1968, har Paris och Frankrike upplevt något liknande det som nu utspelar sig.
För det är inte bara Paris. Också i andra städer äger våldsamma kravaller rum: Toulouse, Marseille, Bordeaux. De gula västarna spärrar vägar, blockerar bränsledepåer. Hela landet tycks koka av undertryckt vrede.
Rörelsen fick sitt namn av de gula reflexvästar deltagarna bär och som de flesta franska bilförare har liggande i bilen. Allt startade som en protest mot dyrare bensin och diesel, delvis en följd av skattehöjningar som genomförs av miljöskäl.
Många fransmän menar att det här slår snett och orättfärdigt drabbar människor utanför storstäderna där kollektivtrafiken inte fungerar och som kanske är helt beroende av bilen – inte minst för att ta sig till jobbet.
Efter hand har protesterna blivit ett utlopp för mer allmänt missnöje med dyrtider, Macrons politik och liberala reformer.
I en dagsfärsk opinionsmätning för tv-bolaget RTL svarade 72 procent av de tillfrågade att de stödjer De gula västarna.
Frankrike är inte unikt. Människor i periferin runt om i Europa och i USA, befolkningen ute på landsbygden och i de mindre städerna, känner sig övergivna, bortglömda, frånåkta av utvecklingen.
Som i det amerikanska rostbältet, eller i dess flyover states, de där delstaterna i inlandet som många amerikaner, åtminstone de framgångsrika, bara skymtar när de tittar ner på marken från flygplanet, på väg från kust till kust, från New York till Los Angeles, från viktigt affärsmöte till viktigt affärsmöte.
Denna alls icke grundlösa känsla av att inte bli sedd, inte bli hörd av dem som har makten, får människor att vända sig bort från de etablerade partierna till populistiska, ofta främlingsfientliga missnöjespartier.
I Italien. I Österrike. Till och med i det länge så politiskt stabila Tyskland. Inte heller Sverige är, som bekant, något undantag. Och i söndagens regionalval i Andalusien tog sig ett parti på yttersta högerkanten, Vox, för första gången sedan Francodiktaturens fall in i ett av Spaniens regionala parlament.
"Jupiter, det är slut nu, det är dags att stiga ned från Olympen", sade Socialistpartiets Olivier Faure efter sitt möte med premiärminister Philippe. I romersk mytologi var Jupiter gudarnas kung och många menar med Faure att president Macron framstår som lika fjärran och upphöjd över vanliga medborgares liv och vardag som en romersk gud.
Emmanuel Macron och hans rörelse som blev ett parti, La république en marche – ungefär Republiken på väg framåt – vände upp och ner på fransk politik. Trötta elefanter som Socialistpartiet och Republikanerna fick se sig omsprungna. Macron utlovade en ny era, med genomgripande reformer för att få fart på tillväxten och gjuta välbehövligt nytt liv i det i social och ekonomisk mening stelnade franska systemet. Han var ung, han utstrålade framtidstro, både vad gäller Frankrike och den europeiska unionen.
Men nyhetens behag klingade snabbt av. Macrons stjärna dalade. Från popularitetssiffror runt 60 procent hos de flesta franska opinionsinstituten strax efter segern i presidentvalet 2017 ligger han nu under 30 procent.
Marknadsekonomi och frihandel skapar välstånd. Men välståndet måste också komma alla till del. Här verkar Macron ha en blind fläck i sin reformpolitik. Växande klyftor, politiskt, socialt och ekonomiskt drar isär Frankrike. Om inte Macron förmår lägga om politiken riskerar han och hans parti att marschera rakt in i väggen. Och de gula västarna kan triumfera.
Gå till toppen