Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Åsikter

Läsartext: Det är alltid föräldrarna som har det yttersta ansvaret för sina barn

Uppnås inte samtycke kan inga åtgärder vidtas inom skolans ram som syftar till förbättringar i elevens utveckling, skriver Ann Falkboo.Bild: Roald Berit
Kommentar till ”Jag var kanske den lärarvikarie som din tonåring berättade om hemma”, Sydsvenskan 26 november.
Läs mer: Jag var kanske den lärarvikarie som din tonåring berättade om hemma
Ännu ett oroande vittnesmål från skolans värld som innehåller en beskrivning av att något är allvarligt fel. Att rekrytera studenter till lärarutbildningen främjas inte av denna beskrivning. Denna gång gäller det gymnasiet men det kunde lika gärna vara grundskolan.
Att Anette Jernström hade förberett sitt vikariat hjälpte föga eftersom de elever som Anette Jernström beskrev inte har förstått vad de gör i skolan. Enligt min uppfattning borde det vara en uppgift som föräldrar ska ta ansvar för. Föräldrar ska ta aktiv del av sina barns skolgång med ett öppet sinne och föra en ständig och konstruktiv dialog med läraren om behov finns, i syfte att föra eleven mot ett harmoniskt och kompetent vuxenliv.
När Anette Jernström beskriver att en elev skriker ”håll käften” efter flera tillsägelser angående att sluta skriva privata mejl under lektionsgenomgång, då menar jag att föräldrarna borde kallas in för samtal om oacceptabelt uppförande. Men det tråkiga var att nämnde elev var myndig, över 18 år, vilket gör att föräldrarna inte blir underrättade. Min fråga blir då var denne yngling har skapat detta ego? Är det i skolan? Är det i gruppen av jämnåriga? Eller finns en förklaring i uppfostran i hemmet?
Huvudansvaret för ett barns utveckling åvilar alltid föräldrarna och hemmet. I alla frågor om elevens utveckling i skolan ska alltid samtycke upprättas med vårdnadshavarna, det vill säga föräldrarna. Professionen, det vill säga lärarna, har som uppgift och skyldighet att alltid presentera förslag till förbättringar för eleven. Uppnås inte samtycke kan inga åtgärder vidtas inom skolans ram som syftar till förbättringar i elevens utveckling.
Ett annat exempel som Anette Jernström beskriver är eleven som tyckte att lektionen skulle avslutas när det var 20 minuter kvar med argumentet ”vi gör ju ingenting ändå”. Då hade flera elever tackat nej till individuell handledning av Anette Jernström när det gällde uppgiften under lektionen. Hur menar dessa vuxna individer att uppgifter i arbetslivet ska utföras? Om jag känner för att anstränga mig – då utför jag min uppgift, annars inte? Och lön ska jag erhålla oavsett vilket alternativ jag beslutar mig för.
Här är det på plats att påminna om de internationella resultaten i Pisa och TIMSS, där Sverige ligger på en låg nivå, vilket inte var fallet under 1970- och -80-talen då vi låg i topp. Finns det något samband mellan attityder och resultat? Mellan föräldraengagemang och resultat? Faktum är att i de ledande nationerna när det gäller resultat i PISA och TIMSS i Asien, till exempel Sydkorea, tar föräldrarna en stor och aktiv del i sina barns skolgång. De menar att nyckeln till framgång är en gedigen skolutbildning och att man måste anstränga sig, kunskap kommer inte av sig själv. Frågan är om Sveriges föräldrar tar del av sina barns skolgång, till exempel genom att varje kväll fråga hur det har gått i skolan i dag. Om man gör det så signalerar man till barnet att skolan är viktig.

Ann Falkboo

Pensionerad lågstadie- och Sfi-lärare
Läs mer: Vi vill ha din åsikt – så här gör du
Gå till toppen