Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Övertydlig glorifiering av det manliga geniet

Tobias Lund är skeptisk till iscensättningen av Bo Holtens och Eva Sommestads opera om Gesualdo. I vår sätter Malmö opera upp de bådas opera "Schlagt sie tot!", om Martin Luther.

Gert Henning-Jensen går in för det fulla uttrycket.Bild: Eva Sommestad Holten

Gesualdo – Shadows

OPERA. Musik: Bo Holten. Libretto och scenografi: Eva Sommestad. Regi: Deda Cristina Colonna. (Dvd)

Carlo Gesualdo, prins av Venosa, har gått till historien dels som förnyare av senrenässansens vokalpolyfoni, dels som mördare. Som kompositör drev han madrigalens ordmåleri och expressionistiska känslosamhet längre än någon annan. Som våldsman tog han livet av sin fru och hennes älskare – vilket var just vad en bedragen adelsman förväntades göra på den tiden, har det påpekats.
Under seklerna efter Gesualdos död år 1613 har han blivit föremål inte bara för biografier utan också för romaner, filmer och operor. En av de senare, ”Gesualdo – Shadows”, med musik av Bo Holten och libretto av Eva Sommestad, hade urpremiär på Operaen i Köpenhamn 2014. Ett par år senare sattes den upp på Den Fynske Opera, och där gjordes en filminspelning som nu finns på dvd.
Det rör sig om en kammaropera i tre akter där man får följa Gesualdo från glad yngling till plågad och slutligen döende medelålders man. Vägen går via bröllop, mord, politiska ränker och en ständigt tilltagande ångest och paranoia. Världen är en marionetteater och det är först inför döden som Gesualdo med bitterhet inser att det är hedern, inte musiken, som har dragit i hans trådar. Men musiken är honom ändå trogen. Den skänker tröst in i det sista.
Den faktiska musiken i operan är genomkomponerad och Holten åstadkommer en övertygande legering av senrenässansens tonspråk och sin egen stil. Medlemmar ur barockensemblen Concerto Copenhagen bildar orkester och på scenen sjunger vokalensemblen Musica Ficta de madrigaler av Gesualdo som Holten väver in i helheten. Rollerna omkring centralgestalten sjungs och ageras mycket fint. Inte minst lyser sopranen Hanna Kappelin som Gesualdos fru Maria d’Avalos, baryton Tor Lind som Gesualdos gäckande ”Skugga”, och basen Guido Paevatalu som hertigen av Ferrara.
Titelrollen spelas av tenoren Gert Henning-Jensen, som väljer att sjunga uttrycksfullt snarare än vackert. En alltigenom skönsjungande tenor hade förstås varit fel i denna roll. För Gesualdo skrev ju musik med grälla färger. Men också skönheten hade en plats i hans estetik, där dissonans slutligen måste upplösas i konsonans.
Man skulle därför kunna uppfatta Henning-Jensens sångsätt som en gestaltning av en brist hos människan Gesualdo, en brist som blir till driften att komponera. Men också annat än rösten gör att Gesualdo-gestalten och den musik som Musica Ficta sjunger framstår som märkligt separerade. Visst njuter Gesualdo av vad han hör, ja han riktigt åmar sig, men komponerar eller musicerar gör han knappast. Madrigalerna blir ett soundtrack. Och visst pratar han om musik, men formuleringar som ”Feel the deep passion, the pain!” är alltför svepande för att säga någonting som publiken inte redan vet.
Det där med ”passion” i musiken laddas ändå med en viss komplexitet i tredje akten, där den allt mer plågade Gesualdo sliter av sig tröjan och breder ut armarna i den korsfästes pose. När han slutligen dör gör han det i en vacker pietà-grupp. Operan om Gesualdo avslöjar sig som passionsberättelse. Men för vem dör då Gesualdo? Kanske för alla plågade människor som finner en lättnad i hans musik. Men gestaltningen är övertydlig. Och jag frågar mig om en entydig glorifiering av Gesualdo som ett manligt geni med bergmanska demoner verkligen är rätt strategi om man vill visa en nutida publik en väg in i den verklige Gesualdos märkliga musik.
Bild: Eva Sommestad Holten
Gå till toppen