Sengångaren Lugn hade rymt igen. Hon vädrade försiktigt med sin nos för att få upp spåret på kulturreportrarnas otvättade kavajer och satte fart. Det skulle ta en dag eller i värsta fall två innan hon kom fram, det var hon fullt medveten om, men räknade kallt med att någon skulle vänta på henne. Visserligen hade hon ingenting att säga, men hon ville ändå göra sin röst hörd.

Hon var en särling bland djuren på bondgården och hon visste det. Hon hade alltid varit…tja, speciell. Ständige storbonden Olsson hade byggt en särskild liten avdelning i ladan åt henne eftersom hon behövde hållas åtskild från de andra djuren. De levde liksom i skilda världar.

Ett djur i bur, onekligen, och hon kände sig verkligen som ett uppvisningsobjekt. Det äcklade henne lite, men samtidigt gick det att utnyttja. Omgivningen trodde att hon var eljest och det var en perfekt täckmantel att agera under.

Lugn stannade till och mumsade på ett blad som dök upp i hennes väg. Det var då hon kände närvaron av två andra varelser. En gris, och…vad kunde det vara? Jo, en tupp. Visst var det en tupp hon kände vittringen av. Hon bytte riktning för att komma närmre och kanske höra vad de pratade om. Bladet lämnade hon halvätet bakom sig.