Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Budgeten ställer allt på sin spets.

Med spänning tog det politiska Sverige på torsdagen emot Sverigedemokraternas besked:
När riksdagen, troligen på onsdag i nästa vecka, röstar om statsbudgeten för 2019 kommer SD, när det egna förslaget har fallit, att rösta på Moderaternas och Kristdemokraternas reservation – deras budgetförslag.
Det har stor betydelse. Eller rättare sagt, det kan ha stor betydelse.
För röstar SD på budgetförslaget från M+KD så vinner det alternativet. M+KD+SD har fler mandat än de rödgröna och kan i en omröstning vinna över den övergångsbudget som övergångsregeringen tagit fram.
Nästa regering är, som känt, inte färdigförhandlad än. Ingen statsminister är ännu utsedd. Vilket betyder att Sverige skulle kunna få en socialdemokratisk statsminister som förväntas styra med en alliansbudget, ungefär som fallet var inför 2015.
Liberalare politik, förvisso, men inget optimalt scenario.
Kan det inte gå på något annat sätt? Jo. Centern och Liberalerna, de två liberala partier som redan befinner sig i regeringsbildningens epicentrum, planerar att rösta på sina egna budgetförslag och sedan, när dessa fallit, lägga ned sina röster. Det är att följa praxis, betonar Centerns ekonomiskpolitiske talesperson Emil Källström.
Skulle C och L däremot frångå praxis och rösta på övergångsbudgeten så skulle den vinna. Därmed skulle de liberala partierna positionera sig som en del av regeringsunderlaget.
På söndag är det tre månader sedan Sverige gick till val. Ingen regering synes än.
Bäst är givetvis om regeringsfrågan går mot en lösning innan budgeten måste klubbas. I så fall brådskar det. Sanningens minut närmar sig för Löfven. Vill han bli statsminister – och slippa regera med en högerbudget – gör han klokt i att öka förhandlingstempot.
Turbulensen inom alliansen har en orsak, en tung och viktig orsak: Centern och Liberalerna vill för allt i världen inte ge Sverigedemokraterna makt och inflytande. Det vill inte heller Moderaterna. M säger sig bara vilja lägga fram sin, och alliansens, politik. Sedan får de partier som så vill stödja den linjen. KD instämmer, och hoppas att de liberala partierna ska ”hitta hem” till alliansen igen.
En del talar ändå för att C och L har skäl att tvivla på viljan hos M och KD att hålla SD på armlängds avstånd.
På torsdagens pressträff spekulerade SD-ledaren Jimmie Åkesson om huruvida M faktiskt lyssnat på SD:s kritik mot moderata tankar på försämrad a-kassa – och tagit bort den punkten ur sin budgetreservation. Något som skulle göra det betydligt lättare för SD att stödja M+KD-politiken.
Här behöver M ge tydliga besked.
Mycket av strålkastarljuset riktas i dagarna mot de liberala politikerna Anne Lööf (C) och Jan Björklund (L). Samtidigt är det upp till bevis för Stefan Löfven (S) att öppna för liberala tongångar – för att skapa det omtalade mittensamarbetet. Och upp till bevis för Ulf Kristersson (M) att inte öppna för SD:s locktoner.
Gå till toppen