Var höll den där olycksaliga grisen hus? Knorrace var som bortblåst. Att han självmant skulle ha lämnat gården var ju otänkbart, han höll sig kämpande fast med tryne och knorr och skulle förmodligen vara den sista som lämnade detta sjunkande skepp till bondgård.

– Kuckeliku!

Tuppen var sämst av alla djuren på att vara tyst. Näbben gick i ett. Herr Olsson följde ljudet och där stod han, i all sin prakt – Herr Wästberg befann sig bakom hönshuset och i hans sällskap: Herr Engdahl. Så bra – de två mest talträngda på samma plats. Ständige storbonden Olsson steg fram.

– Herrar! Vi har en sak att avhandla. I egenskap av ständig storbonde är det jag som uttalar mig om vad som försiggår på gården och det verkar som om ni båda har glömt det.

Engdahl och Wästberg tittade överlägset på Olsson.

– Jag kräver att ni inte pratar mer om den senaste omröstningen! Det ser nämligen inte bra ut att vi här på bondgården har en så gammeldags syn på honorna. Jag kommer aldrig att försvara er inför en yttre fiende.

Precis då materialiserade sig Fru Lugns nyfikna uppsyn framför dem.