Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Jodå, kvinnor kan stå pall.

Saknar kvinnor det som krävs i maktstridens hetta? Så lyder veckans fråga och svaret kan faktiskt vara ja. Bra nätverk.

Sara Danius och Sara Stridsberg på väg ut.Bild: Jonas Ekströmer/TT
Kulturprofilen, Jean-Claude Arnault, blev dömd för våldtäkt. Svenska Akademien kom ut som en mansklubb. Kvinnor som kränkts har fått en chans att berätta, ”jag också”, män har kränkts av vissa berättelser. Många branscher har fått rannsaka sig själva. Och Nobels fredspris fokuserar på kvinnor som drabbas av sexualiserat våld i väpnade konflikter.
Det är vad det senaste året med #metoo gett.
Förändringar, visst, ett ökat medvetande, jadå, och en upprättelse till kvinnor som utsatts för övergrepp – många har drabbats och nej, det var aldrig offrets fel.
Det här har kallats en revolution och bidrar till nya sätt att se på kvinnor och män och makt. Resan har börjat.
Men målet är fortfarande långt borta.
En trist påminnelse är den sunkiga interiören från en krog i Reykjavik härförleden där sex politiker strösslade med sexism. Och nej, det var inte gärdsgårdsserien som samlats, här satt tidigare statsminister Sigmundur David Gunnlaugsson och tidigare utrikesminister Gunnar Bragi Sveinsson. De spelades in och hängdes ut i medierna, för de var grottmän också i teknikmognad.
Kvinnliga folkvalda nagelfors och kallades ”fitta”, men bottennappet var när den funktionsnedsatta tidigare parlamentsledamoten Freyja Haraldsdóttir jämfördes med en säl. Illustrerat med ett läte.
Och allt detta efter ett år med #metoo.
Aderton kvinnors vittnesmål i fjol höstas om Arnaults övergrepp fortsatte som en diskussion om Akademiens inre liv och ledde, som känt, till att inget Nobelpris i litteratur delas ut på måndag.
Men feminister som i våras knöt rosetten i solidaritet med den sparkade ständige sekreteraren Sara Danius står inte längre i huvudfåran av debatten, den har mer kommit att handla om makt över priset och institutionen än om den makt män tar sig över kvinnor.
Så kanske det var en – helt oavsiktlig – välgärning för jämställdheten när den tidigare ständige sekreteraren Horace Engdahl i den nya SVT-dokumentären Det slutna sällskapet viftar undan vittnesmål om övergrepp som ”byskvaller” och luftar den unkna tanken att kvinnor helt enkelt är fel funtade för makt och inte står pall då det gäller:
”Jag vet inte om män passar bättre att sitta i den här typen av församlingar eller att de bättre tolererar den typ av påfrestningar som uppstår när maktkampen rasar. För det här handlar om makt.”
Många bara baxnade, men genusvetaren Nina Rung gick till motattack med ett öppet brev till Engdahl: ”Du visste det ju hela tiden: när en kvinna släpps in på din tidigare plats så går allt åt skogen. Plötsligt ska ni granskas som andra dödliga! Vara anständiga och inte bara ständiga … ”
Maktkamp kräver testosteron? Kanske det. Fast mest i form av stöttande nätverk – Bäste broder – så som striden i Akademien visat. Minns hur Horace Engdahl har prisat den nu dömde Arnault: en vivör och gentleman som gärna kunde få vara stilbildare för unga män.
Det är fortfarande något särskilt med kopplingen mellan – somliga – män och makt. Och det ligger mycket i det Niklas Ekdahl skriver i DN (4/12) om den senaste i raden av starka män: Brasiliens president Jair Bolsonaro, en ex-militär som profilerat sig med "löften om statligt våld, tortyr och gemenskap. Hätska utfall mot allt som luktar liberalism: miljöhänsyn, globalisering, feminism, mångkultur.” Brasiliens starke man förväntas ta krafttag mot korruptionen och våldet. Men, för att citera Ekdahl, ”på vilket sätt blir det ordning och reda av att man saboterar miljön och ökar trycket på kvinnor och minoriteter?”
I dagens liberaldemokratiska värld, där individen är sin egen lyckas smed, återföds längtan efter en stark ledare. En alfahanne: Putin, Xi, Erdogan, Trump, Bolsonaro …
Medan starkakvinnor tycks provocera.
Som Sara Danius i Svenska Akademien. Som Annie Lööf, hon som inte viker ner sig, utan kräver liberal politik. Som Anna-Maria Corazza Bildt, hon som efter många år i EU-parlamentet inte får finnas med på Moderaternas lista i vårens EU-val, ens som sista namn. Som Theresa May, hon som har att städa upp brexitröran i politisk motvind.
Är det för att de är kvinnor?
För Anna Kinberg Batra var "duktig flicka" hur som helst inget vinnande koncept:
Hon tog aldrig riktigt egen plats som Moderatledare, hon visade inte att det fanns en ny sheriff i staden, ställde bara upp när Fredrik Reinfeldt dröp av. Efteråt medger Anna Kinberg Batra att hon hade fått en starkare start om hon stått friare från den förra ledningen. Och ”en del handlar om kön” skriver hon i sin färska bok Inifrån: när en man säger ifrån på skarpen anses han stark och handlingskraftig. En kvinna uppfattas negativt. Vass. Bitch.
”Kön är som sagt inte allt och jag vill själv inte att det jag gör ska filtreras genom min könstillhörighet. Men den påverkar vilka roller man tillåts spela och hur man skildras. Hjälte till exempel, verkar vara en roll för män.”
Fast det finns ju kvinnliga partiledare som lyckats, som Maria Wetterstrand och Gudrun Schyman?
”De var inte statsministerkandidater. Det händer något annat när man tävlar om att vara nummer ett, i frågor som ekonomi och utrikespolitik. Då är det inte gulligt längre”, säger Anna Kinberg Batra i en intervju om boken (DN 16/11).
För att krossa glastaken krävs tuffingar. Kvinnor både vill och kan – men behöver lära sig att ensam inte är stark. Det gäller att bygga starkare nätverk.
Sådana som grabbgänget i Akademien.
Gå till toppen