Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ann-Sofi Ljung Svensson: ”Dödens körkarl” lyfter fram alternativ till den självupptagna samtiden

”Det är med stor ambition Samsa tagit sig an uppgiften att adaptera Lagerlöfs roman”. På bilden längst bak: Annie Dahlin. Framför från vänster: Lasse Buhl, Cornelia Jägbring och Maria Johansson.
I musikalgruppen Samsas uppsättning av ”Dödens körkarl” på Bastionen i Malmö reser sig den unga terapeuten Edit mödosamt upp och sjunger: ”Jag är inte klar här än”. Hon är sjuk och vet att hon inte kommer att överleva året ut. Men hennes tunna, ljusa, nästan genomskinliga gestalt glittrar av glädje och vittnar om en djup tro på sin uppgift: att försöka rädda en annan människa. Edit är svag, men hon har en styrka. Hon kan älska.
Läs också Selma Lagerlöfs ”Körkarlen” blir musikal
Jag är inte klar här än. Det är kärnan inte bara i Samsas musikal utan även i den roman som ligger till grund för uppsättningen: Selma Lagerlöfs ”Körkarlen” från 1912. Där får George – den dödens körkarl som åker runt i en gisten och skramlande kärra för att med sin lie befria de döende ur kroppens fängelse – formulera samma budskap åt människorna. ”Låt min själ få komma till mognad, innan den ska skördas!”
Det är med stor ambition Samsa tagit sig an uppgiften att adaptera Lagerlöfs roman. Det är deras andra uppsättning efter Kafkas ”Förvandlingen” som uruppfördes hösten 2016. För musik, manus och sångtexter står Jakob Aspenström och Oliver Lindman. För regin Lisa Mårtensson. Det har lyckats dem att skapa en dramatisk, välkomponerad version som både ligger Lagerlöfs original nära och gör något nytt. Historien är transponerad till samtiden på ett sätt som ger den gamla berättelsen aktualitet.
Dina Holm (Cornelia Jägbring), alkoholiserad och arbetslös mor, ligger intill döden utslagen av fylla vid tolvslaget på nyårsnatten och bli upplockad av körkarlen (Ola Heinpalu). Han tar henne med på en vandring bakåt i tiden, där hon får möta sig själv. Sakta kommer hon till insikt om vilken sorg hon genom sin självupptagenhet åsamkat andra. I musikalens kanske mest lyckade nummer – ”Lite vin gör mamma glad” – får Dina se hur hon låtit dottern tjäna henne, och inte tvärtom.
Men det är terapeuten Edit (Isabelle Nordehammar), som får Dina att ta det avgörande steget: att älska och värna sin dotter. Edit älskar Dina, och hon kan inte dö innan hon gjort allt hon kan för henne. När Dina på sin färd med körkarlen står vid Edits dödsbädd under nyårsnatten möts de på tröskeln mellan liv och död. När Edit inser att hennes kärlek fått fäste i Dina sluter hon sina ögon och ger upp andan. Hon är klar. Men Dinas själ är inte mogen, den kan ännu inte skördas, och körkarlen låter henne återgå till livet. Dottern behöver hennes kärlek.
Det är melodramatiskt och ska så vara. Det var Lagerlöfs intention. Melodramatiken är, som den brittiske litteraturforskan Peter Brooks så insiktsfullt visat, ett expressivt medel för att förtydliga djupt liggande konflikter i ett samhälle.
Vad är det då för motsättningar som ligger dolda i vår samtid? Det har lyckats Samsa att iscensätta en konflikt som var en av de mest centrala i Lagerlöfs författarskap: självupptagenhet i förhållande till omsorg om andra. Vi kan ju lätt inbilla oss att vi lever medmänskligt och oegennyttigt. Men i själva verket lever vi ju i ett samhälle som institutionaliserat den mänskliga omsorgen, och där den enskilda människans främsta uppgift är att utveckla sitt eget jag. Mindfulness-kulturens och självupptagenhetens ande säger oss: Släpp det! Det du inte kan göra något åt, släpp det. Vänd dig bort från världen och gör istället något för dig själv.
Både Lagerlöf och Samsa lyfter fram alternativet. Se bortom dig själv. Du kan alltid göra något för en annan människa.
Gå till toppen