Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

”Jag är en påfågelshanne i det svenska språket”

Ranelid positionerar sig och kvalificerar sig för ett liv på bondgården.

Herr Engdahl och Ranelid hade dragit sig tillbaka till en avskild plats på gården. Om de båda skulle komma överens krävdes ett djuplodande samtal. Deras kynnen var olika, så även deras intressen. Men Knorrace hade bildat oväntade allianser förut, och trodde inte att detta skulle föranleda honom några större problem. Han var en mycket klok och förstående samtalspartner – trots att han var en gris. Men Ranelid förekom honom.
– Jag har ordet i min makt. Jag är en påfågelshanne i det svenska språket och inte ens Rembrandt, van Gogh eller Zorn hade kunnat kopiera färgerna i min skrud.
Knorrace valde att ignorera det något märkliga i att en tiger liknande sig vid en påfågel. Och att Ranelid utsåg sig själv till härskare över språket, det var ju HAN som var aforismernas mästare. Han tänkte: ”När du märker att någon bedömer dig fullkomligt fel, ska du tänka på att det finns någon annan som du missförstår lika kapitalt.” Och sa:
– Jag tror att du och jag kan enas i språket, i briljansen, i viljan till herravälde. Däremot kommer jag aldrig att acceptera dig som ledare. Hela min existens bygger på att bestämma över andra. Och nu när vi äntligen har spelat bort ständige storbonden Olsson är det enda jag kan erbjuda dig rollen som min ständige sidekick.
Bild: Bernd Settnik
Gå till toppen