I många offentliga sammanhang lovprisas visselblåsare, personer som påtalar oegentligheter som förekommer inom det egna företaget eller organisationen eller läcker sådan information till massmedier.

Visselblåsarna hedras för att vara människor med höga ideal, som orädda sanningssägare som går emot flockmentalitet, korruption, maktmissbruk och andra missförhållanden.

Visselblåsare hyllas i högtidstalen, men i verkligheten straffas ofta deras höga moral. Deras arbetsplatser, eller de organisationer som de är medlemmar i, utpekar dem som förrädare och illojala. Visselblåsarna kan drabbas av repressalier, förlora jobbet och ha svårt att få ett nytt. Den som nämner problemet blir problemet.

En viktig anledning till att visselblåsare inte uppskattas är att de som straffar dem vill dölja sina egna brister. Ingen vill känna sig avslöjad och ingen vill vara på den onda sidan. Det blir betydelsefullt att hitta fel och beskriva visselblåsaren i negativa termer och få med sig andra i en ambition att rikta skuld och tillkortakommanden mot den som påtalar problemen. På så sätt avhumaniseras och demoniseras visselblåsaren för att rättfärdiga att hen blir utfryst.

Människor som drabbas av mobbning på jobbet agerar på olika sätt, Många känner sig mindre värda, blir deprimerade och sjuka. När depressionen djupnar ser en del självmord som en sista utväg.

I Sverige begår cirka 300 människor om året självmord på grund av mobbning på arbetsplatsen. Det är ungefär lika många som dör i trafiken.

Riksdagen har beslutat att Sverige ska ha en nollvision i trafiken. Något likande borde finnas när det gäller att förhindra självmord på grund av mobbning på jobbet.

Mobbning på arbetsplatsen leder förutom till tragiska konsekvenser för dem det drabbar till minskad produktivitet och sjukskrivningar. Försäkringskassan beräknar att det kostar samhället mellan 40 och 80 miljarder kronor per år.

Visselblåsare är ofta engagerade, kreativa och kompetenta personer. Vill samhället komma tillrätta med det resursslöseri som det innebär att de stöts ut från sina arbetsplatser måste ledningen beakta deras synpunkter och stödja dem som vågar gå emot flocken och påpeka brister, istället för att straffa dem.

Sverige måste vara en rättsstat värd namnet, där inga anonyma anklagelser får förekomma mot visselblåsare och ingen får vara domare och part i målet samtidigt. Internutredningar, som nu ofta är praxis på företag och i organisationer, är förödmjukande och förödande eftersom de innebär att visselblåsaren är chanslös. Det är som om man i skolan skulle behöva gå till dem som mobbat för att utreda mobbningen mot en själv.

Många företag har en värdegrund som säger att de välkomnar kritik.Cheferna har en avgörande roll för vilken riktning företaget/organisationen ska ta när det gäller att omsätta värdegrunden i praktisk handling. Där avgörs liv.

I sammanhanget är det värt att citera Jessica Powell, f d kommunikationschef på Google, som påpekar att de som leder företag och organisationer måste börja leva som de lär:

”Vi måste sluta med självbedrägeriet och antingen ta ansvar för den verklighet vi skapar eller börja leva upp till de visioner vi sålt in till omvärlden”. Eller som Gandhi uttryckte det: Be the change in the world you would like to see.

De mål som företag och organisationer har måste omsättas i praktisk handling. Det förutsätter att de har så högt i tak att de tolererar människor med ett samvete som gör att de säger ifrån när oegentligheter, korruption, nepotism och liknande förekommer. Det viktiga är att de är rädda om personer med god moral. Det är också något som gagnar den egna organisationen.

Men staten kan också göra mer. Sverige bör införa ett rättssystem som ger visselblåsare ett bättre stöd än vad de får idag. Då kan människoliv räddas, företag och organisationer behålla kompetenta och kreativa människor med ett högt rättspatos, och ett sunt arbetsliv utvecklas.

Gunnar Johansson är professor i folkhälsovetenskap.