Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Barsk studie i meningslöshet

"Helena Granström får Michel Houellebecq att framstå som en muntergök."

Bild: Sofia Runarsdotter

Helena Granström

BOKEN. Standardmodellen. Weyler.

Om de svindlande perspektiv som modern fysik och kvantmekanik kan öppna skrivs det alltfler böcker. Populärvetenskapliga av människovänligt sinnade professorer, skönlitterära av intresserade amatörer. Helena Granström, själv teoretisk fysiker och matematiker med ett flertal romaner och essäböcker bakom sig, har snarare valt att krossa varje tillstymmelse till entusiasm.
”Standardmodellen” är en barsk studie i futilitet och meningslöshet, där försöken att nå ett vetenskapligt genombrott bara kan tävla med en total social intighet i att vara beklämmande. Jagberättaren Elsa rör sig längs gator i snöblandat regn och i en dimma av äckel genom korridorer på den fysikinstitution i Stockholm där hon just påbörjat en tjänst som lektor. Den homosociala gemenskapen vid kaffeautomaten är kompakt, och det enda kvinnliga undantaget från regeln utöver henne själv är en kvittrande glad gästdoktorand från Österrike som Elsa har ännu svårare att relatera till än de skäggkliande männen.
Till råga på allt blir hon ansvarig för kursen ”Fysik för poeter”, vilket ger Granström tillfälle att driva med läsare som mig själv: någon som utan att begripa ett jota av matematiken bakom de illustra exemplen finner dem just fascinerande. Det är bitvis riktigt roligt. Eller som den nytillträdde professorn frågar sig: Vad ska fysiken med dem till?
Professorn råkar heta Albert, vilket ger tillfälle till upprepningar av ett standardskämt han är heligt trött på. Trots sitt surmulna väsen, eller just på grund av det, blir han snart föremål för Elsas motstridiga intresse. Mer passionerat än så här blir det dock inte: ”Det faktum att jag var intensivt attraherad av honom förblev hela tiden outtalat, kanske märkte han det, kanske inte; antagligen inte.”
Med samma registrerande prosa som berättaren på andra ställen kan förklara beteenden i termer av karriärstrategiskt ogynnsamma, eller se människor som ”rörliga delar av en större, oöverblickbar struktur”, skriver Granström en samtidsroman som kan få Michel Houellebecq att framstå som en muntergök. Samtidigt är det snarare en generell livsleda den gestaltar än en kritik – även om skildringen av mansgemenskapen talar sitt tydliga språk.
Sedan, ganska nära slutet av romanen, händer något fullkomligt häpnadsväckande. Jag ska inte avslöja precis vad, men det inbegriper en fullbordad våldtäkt. Att såväl den som efterspelet skildras på en om möjligt än mer registrerande prosa än texten i stort är svårt att läsa som något annat än en möjligen feministisk gestaltning av total nivellering. Men läsaren får inte mycket hjälp på traven. Kanske är det snarare Elsas apati som passerat gränsen för det sjukliga.
Oavsett vilket är det i en akt av outtalad underordning hon skänker resultaten i vad som faktiskt skulle kunna leda till ett genombrott till professor Albert. Jag lämnar det till läsaren att tolka. Man lär sig en del om teoretisk fysik på kuppen, förklarad i betydligt mer cyniska termer än brukligt är.
Gå till toppen