Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Frej Larssons ocensurerade bekännelser

Skandalrapparen ger ett långfinger hit och ett långfinger dit. Kalle Lind läser "Fifty shades of Frej", en bok skriven i munter desperation om en rumlare och en dåre.

Frej Larsson.Bild: Maja Suslin/TT

Frej Larsson och Jakob Nilsson

BOKEN. Fifty shades of Frej. Bokfabriken.

Frej Larsson är skandalrapparen från Ronneby som gjort låten ”Alla som inte dansar (är våldtäktsmän”) och rappat om GHB och LSD på Anna Book-melodin ”ABC” i SR:s Musikhjälpen. Han har också låtit en svävare hålla en pizzaslice över Jimmie Åkessons huvud på ett torgmöte och kallats till rätten av ryska staten efter att ha byggt en bögbar på Putins tomt på Åland. En man som onekligen sett till att fylla sina 35 år på jorden.
”Fifty shades of Frej” är en sorts rapportbok: så här är det, så här var det, så här upplever jag det. Den vägrar att ursäkta sig, men ger en och annan förklaring för den som är beredd att lyssna. Reminiscenser från en barndom då en fyllenojig pappa regelbundet låste in honom och då en av pappans supkamrater lärde barnet Frej att sno ger sorgkant och förståelse åt framställningen.
Det är en bok skriven i en sorts munter desperation, med ett associativt, påtänt språk – Larsson redovisar öppet för sina drogvanor – och med stoltheten hos den som lyckats resa sig ur misären och bygga något eget. Det kufiska barnet från den dysfunktionella familjen har blivit en vuxen man som vägrar gå med på att det är han som måste anpassa sig. Med en vinnande frejdighet skickar han bredsidor och långfingrar till det inskränkta, bigotta, livsfientliga, homofoba, rasistiska klassamhället. Analysen är måhända grund men den moraliska kompassen sviker sällan.
Jag gör långt över femtio hundöron i mitt ex av boken, vid passager där Larsson ringar in sin hållning i slagfärdiga sentenser. Han skriver om sin vänskap med Joy M’Batha: ”Ingen i Artistsverige vars värsta trauma är att hamstern dog eller att de inte fick ett Playstation kan förstå vad vi gått igenom.” Han skriver om sin vana att skapa på nätterna som suttit i sen skoltiden: ”Jag försover mig fortfarande. Gör du det också.” Han skriver om hur han duckat för delgivningsmännen som velat kalla honom till rätten: ”Jag minns alla mina delgivningsmän och hur de brukade ta på mig.”
Frej Larsson har gjort techno, hiphop, bitpop, electro med Slagsmålsklubben, Far & Son, Joy M’Batha, 50 Hertz och Maskinen. Bland sina förebilder nämner han Povel Ramel. Som sina andliga pappor listar han Johnny Bode, Cornelis Vreeswijk och Eddie Meduza: rucklare, rumlare, dårar, narrar, missförstådda outsiders för det självtillräckliga normsamhället att förfasa sig över och känna sig bättre än.
Och det är också ett citat om Johnny Bode – grammofoncharmören som blev skandalsångare, mytoman, nazist, stalinist, sinnessjuk, tvångssteriliserad, suput och pornograf – som kommer till mig när jag läser Frej Larssons ocensurerade bekännelser. När Bode blev persona non grata på 1940-talet skrev Per Meurling, religionshistoriker, kommunist, porrförfattare och personligen blåst av Bode: ”Någon gangster är han inte, utan helt enkelt bara en född operettartist, ett världens barn, en liten syndig gosse, som med glada miner sprider lite glädje omkring sig i en tråkig värld.”
Gå till toppen