Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Kan människor som har allt vara olyckliga?

Vad som helst, men inte alban. Huvudpersonen i "Tiranas hjärta" är en kameleont, på jakt efter nya identiteter. Det är en fascinerande och dubbeltydig roman, tycker Ann Lingebrandt.

Pajtim Statovci är född 1990, bosatt i Helsingfors och debuterade med romanen "Min katt Jugoslavien".Bild: Pekka Holmström

Pajtim Statovci

BOKEN. Tiranas hjärta. Översättning: Camilla Frostell. Norstedts.

Mytomanen är en litterär favoritfigur – vad är egentligen en författare om inte en lögnare i skiftande förklädnad? I Pajtim Statovcis nya roman ”Tiranas hjärta” är den kringflackande hjälten visserligen en bluffmakare men framförallt en gränsöverskridare som tänjer på sexuella och nationella identiteter. Ibland kvinna, ibland man, ena gången från Italien eller Spanien, nästa från Turkiet. Vad som helst, bara han slipper vara alban.
För denna pikareskroman utspelar sig mot en tragisk realistisk botten. Dess hjärta hittar vi i Albanien under tidigt 90-tal, ett land i fritt fall. Diktatorn Enver Hoxha är död och efter fyra decennier av stalinistisk slutenhet ligger framtiden plötsligt öppen. Om det alls finns en framtid. Albanerna själva tvivlar och försöker på alla möjliga och omöjliga sätt ta sig ut ur landet. Den nationella stoltheten är precis som hela samhället i spillror och över gränserna väller bilder av ett land att skämmas för: ”Europas soptipp, Europas bakgård, Europas största fängelse”. Även Bujar och hans bästa vän och första kärlek Agim drömmer om att lämna det sjunkande skeppet.
Finske Pajtim Statovci, som är född i Kosovo, väckte uppmärksamhet redan med den hyllade debutromanen ”Min katt Jugoslavien”, som översattes till svenska för ett par år sedan. Då duggade jämförelserna med Bulgakov tätt, den här gången är det till Virginia Woolfs ”Orlando” parallellerna dragits. ”Tiranas hjärta” kan ses som ett försvarstal för rätten att slippa definieras, att inte behöva vara antingen kvinna eller man, homo eller hetero: ”Ingen är tvungen att vara den människa den föddes som, det går att sätta ihop sig själv som ett pussel.”
Huvudpersonen försöker leva som om en flytande och föränderlig identitet var möjlig, som om man kan slippa låsas fast av förutfattade meningar och bli den man vill vara. För stunden, för att senare bli någon helt annan. Men samtidigt är hans kameleontism inte något lyckligt tillstånd utan liknar snarare en flykt. Han försätter sig i obehagliga situationer och drar sig inte för att parasitera på andras identiteter. Ljuger konstant. Ja, vem är han egentligen i grunden? Författaren öppnar för en elementär osäkerhet som gör hela romanen till ett gungfly.
”Tiranas hjärta” är rakt igenom välskriven, men Statovci nöjer sig med att låta prosan lunka fram väl mycket i vardagsmak, och här och där blir den rentav anonym. I andra avsnitt bevisar han att han skulle kunna ta ut de stilistiska svängarna så mycket mer. Visst önskar jag att ett färgstarkare språkligt temperament skulle genomsyra en berättelse där viljan att synas är ett centralt tema.
Men redan i andra romanen är det uppenbart att vi har med en skicklig berättare att göra. Inte minst imponerar skildringen av den albanska fattigdomen, hur erfarenheterna av att sakna allt, mat, husrum, rena kläder, präntas in i kroppen och präglar blicken. Med torftigheten ristad in i själen blir det svårt att förstå dem som lever i materiellt välstånd men lider i alla fall. Hur kan någon som inte saknar någonting vara olycklig? Genom huvudpersonens ögon ser vi välfärdssamhällets bortskämdhet – men också hans egen hänsynslöshet och bristande empati.
På så sätt blir ”Tiranas hjärta” en fascinerande dubbeltydig roman om svårigheten att finna sin plats i världen och låta hjärtat nöja sig.
Gå till toppen