Moderata ungdomsförbundet, Muf, gick nyligen ut och berättade hur mycket skattepengar de ville lägga på kultur. Noll kronor. Ironiskt nog motiverade de sitt utspel med att kultur är ett överklassintresse.

Ironiskt, eftersom noll skattekronor till kulturen hade resulterat i att befästa den som överklassens, enbart tillägnad de som har råd att ägna sig åt något ekonomiskt riskabelt.

Men så handlar utspelet inte heller om att visa omsorg för den stora massans intressen utan om att de inte ser någon poäng med att bidra med skattepengar till sådant som inte anses lukrativt.

Jag tänker på Muf när jag läser Elif Batumans bok ”Idioten”, som på många sätt är en redogörelse för hur pengar gör det möjligt för en intellektuell överklass och övre medelklass att ägna sig åt studier som inte nödvändigtvis går att mäta i omedelbar ekonomisk avkastning för samhället.

”Idioten” har nyligen kommit ut på svenska i en fantastiskt närvarande översättning av Anna Lindberg. I romanen går Selin första året på Harvard, det är 1995 och trots att en möjlig kärleksrelation löper som en röd tråd genom romanen är det kärleken till språket och den naiva blicken på omvärlden som gör boken oemotståndlig.

Det finns ett särskilt slags borgerligt mys i skönlitteratur som handlar om tiden som student på ett amerikanskt universitet. Borgerligt, för att det är få som har möjlighet att studera vid dyra universitet. Mysigt, för att vissa författare ändå lyckas ge läsaren insyn i vad som sker bakom institutionernas lyckta dörrar utan att positionera sig med ett elitistiskt språk.

Vad är det då som levandegör en bok om akademin?

Selins blick på världen är nyvaken och på samma gång överanalytisk – hon tycks hamna i olika situationer utan att förstå hur hon hamnade där. Som när hon följer med sin vän Svetlana på taekwondo och får höra att rörelserna hon lär sig fungerar som självförsvar. ”Jag förstod inte hur en sådan dans skulle kunna vara ett försvar, såvida inte angriparen också kunde dansen, men varför skulle han i så fall använda den för att anfalla en?”.

Det dramaturgiska tempot är långsamt men språket är rappt och humoristiskt, allt vardagligt synas och ältas. När jag får läsa ett referat från Selins ryska-uppgift och det på något sätt lyckas bli komiskt, förstår jag att det är något tilldragande med litteratur som låter oss stanna upp i sådant som kan tyckas vara slöseri med tid. Selin får förkovra sig i allt från lingvistik till filosofiska diskussioner av ingen annan anledning än att hon finner det intressant.

Det finns något befriande i att läsa om någon som får syssla med språk, idéutveckling och kreativ fördjupning utan att det väntar en profithungrig moderat på andra sidan korridoren som frågar henne hur det gynnar marknadsekonomin. Hon får helt enkelt ägna sig åt sådant som hade möjliggjorts för den stora massan, om de inte tvingades vara löneslavar.

Personerna vi får lära känna i ”Idioten” är befriade från ekonomisk stress, med vissa undantag. När Selins vän Svetlana hävdar att de är mer kreativa och estetiska än en vän som har en annan klasstillhörighet, protesterar Selin i ett ögonblick av plötslig insikt. ”Handlar det inte mer om hur mycket pengar våra föräldrar har? Du och jag har råd att utforska en berättelse bara för att det är intressant”.