Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Hitta nyckeln till Rosenbad.

Dörren till Rosenbad är stängd, nycklarna är försvunna och alla skyller på Annie Lööf. Men det finns andra fickor att gräva i.

Annie Lööf har rätt: fler måste flytta sig.Bild: Jessica Gow/TT
Vilken vecka. Mycket kan sägas om svensk politik, förutsägbar är den inte.
Men en partiledare har skäl att vara riktigt belåten: Jimmie Åkesson har bara behövt gapa för alla stekta sparvar som kommit flygande. I måndags kunde han le förnöjt. I onsdags kunde han gnugga sina händer, i fredags kunde han höja en skål med valfri paraplydrink, där på familjesemestern i Thailand.
Det började med att Annie Lööf (C) förklarade att Socialdemokraterna inte mäktat med att möta Centerpartiet i de liberala reformer som Sverige behöver, C skulle därför inte stöda Stefan Löfven som statsminister. När Moderaternas och Kristdemokraternas budget klubbades med SD-stöd anades konturerna av Åkessons dröm: ett högerkonservativt block. Statsministeromröstningen bekräftade sedan att den parlamentariska matematiken gör att politiken jämt förhåller sig till SD.
Och tog Sverige ett steg närmare ett extra val.
Vilken höjdarvecka för en Sverigedemokrat.
Så var regeringsbildningen tillbaka någonstans i trakten av ruta ett.
Annie Lööfs fel, sägs det till både höger och vänster; ”Sveriges mest överskattade politiker”, ”valets okrönta nej-drottning”. Som om det var just hon och bara hon som slarvat bort nycklarna till Rosenbad.
Nu cirkulerar uppgifter om att det förra helgen fanns en färdig uppgörelse mellan partiledarna för S, C och L, en skrivning som L var tillfreds med, men Centerns partistyrelse sedan sade nej till. Det ska ha stupat på hur en liberalare arbetsmarknadslagstiftning kunde fås till. Synd, för dels behöver Sverige liberala reformer, dels hade en S-regering – i rådande läge – varit det minst dåliga alternativet, så länge den kan hålla rent mot vänster.
Nej, alltså. Kanske nej som i "nej", kanske som i ”inte nu”; att döma av Löfvens försonliga tonfall i måndags är inte sista ordet sagt.
Att Annie Lööf får hela skulden för regeringsröran är ändå inte rimligt. Som hon påpekar så är de liberala partiernas förhandlingar med S trots allt den enda stora positionsförändringen sedan valet.
Andra borde bjuda till mer. Som det stora partiet har S också det stora ansvaret. Och det var trots allt M och KD som lade fram det som Löfven med rätta kallar ”servettskissbudget” och bjöd in SD i stugvärmen.
Makten har alltid ett pris, men att i en tid när nationalismen griper kring sig i hela västvärlden öppna för ett nationalistiskt populistparti är ett mycket högt pris. Politik kräver kompromisser, men måste samtidigt alltid handla om att bygga vardag och framtid utan att dagtinga med sina grundvärderingar.
Hela hösten har det grälats om vad C- och L-väljarna ville med sin röst.
"Liberal" kan tolkas som ekonomisk politik, liberal på höger-vänster-skalan. Om bara fördelningspolitiken styr kan en alliansregering duga, även då den måste få stöd från SD för att de egna mandaten inte räcker. Men om det gäller värderingar – det där som statsvetare delar in i grön-alternativ-liberal versus traditionell-auktoritär-nationalistisk – och inte bara skattesänkningar så borde den lösningen vara utesluten. SD har inte bara uttryckligen pekat ut ”vänsterliberalismen” som sin huvudmotståndare, det är också ett nationalistiskt, populistiskt och möjligen också socialkonservativt parti, det vill åstadkomma helt andra saker.
Liberalismen och nationalismen är som olja och vatten. Hur mycket än vänsterkrafter försöker fösa ihop SD med både liberala och konservativa allianspartier till ”höger”.
Att C och L inte kan tänka sig att sitta i en regering med SD i baksätet borde inte vara svårt att förstå. Att C och L vill ha igenom så mycket liberal politik som möjligt är självklart. Att just C och L skulle ha hela ansvaret för att inte ge SD inflytande över politiken och för att Sverige ska få en regering är att ta i.
Efter fredagens statsministeromröstning tog talmannen kontakt med Valmyndigheten, för trots att två statsministeromröstningar återstår har risken för extra val ökat. Också det ett möjligt glädjeämne för SD, som kallt räknar med att växa ytterligare.
Men alla som då tänker rösta på SD i ren protest mot eliten, i protest mot hur den knepiga parlamentariska situationen har hanterats i höst, i protest mot ditt eller datt, behöver tänka efter en gång till. En proteströst på SD är inte en röst mot eliten. Det är en röst på SD. En röst för nationalism och populism, för illiberal politik och en människosyn som andra partier och andra väljare inte vill veta av. Självfallet står det var och en fritt att proteströsta, men det kan inte göras i den fasta förvissningen om att allt ändå ordnar sig till slut, att någon annan fixar det.
Läget i inrikespolitiken den här hösten borde ge syn för sägen.
Att det skulle ta tid att hitta en ny praxis i det knepiga parlamentariska läget med tre block som verkar vara det nya normala stod klart redan på valnatten. Att regeringsbildningen skulle bli så här långdragen var ändå svårt att föreställa sig.
C och L kan inte på egen hand dyrka upp låset. Fler behöver byta position. M måste inse att SD inte samtidigt kan stå bortom inflytande och utgöra stöd för en regering – men Ulf Kristerssons (M) besked att partierna nu får "gå tillbaka och fundera på om de ska fatta nya beslut" låter inte inbjudande. S måste inse att det inte längre kan diktera alla villkor.
Både Löfven och Kristersson får leta lite djupare i fickorna. Kanske finns där en nyckel till regeringskansliet.
Gå till toppen