Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Diktaren från framtiden

Malmöförfattaren Teodor Werelius debuterar med en poetisk science fiction-skildring. "Det här måste vara en av de mest originella poesidebuter jag läst de senaste åren", skriver Ann Lingebrandt.

Teodor Werelius, Malmödebutant född 2048.Bild: Kristina Sigunsdotter

Teodor Werelius

BOKEN. Noll plus noll. Svensk Sci fi.

Poetisk science fiction är inte något extraordinärt. Harry Martinsons ”Aniara” är ju en levande rymdklassiker, och i samtiden gör en poet som Johannes Heldén ofta strövtåg i framtida postapokalyptiska landskap.
Men det händer förstås inte särskilt ofta att en ny svensk diktsamling publiceras på ett renodlat science fiction-förlag. När Teodor Werelius nu debuterar på det nystartade Malmöförlaget Svensk Sci fi med ”Noll plus noll” har boken undertiteln ”Spekulativ lyrik”, och författaren är enligt presentationen född 2048. Det är samma år som diktens tidsresenär förbereder sig för avfärd till det förflutna, tränger igenom jordens membran och svävande i troposfären för första gången betraktar berg och skogar.
Det här måste vara en av de mest originella poesidebuter jag läst de senaste åren. Originellt är förstås inte alltid lika med bra, men ”Noll plus noll” övertygar på mer än ett plan. Lika självklart som tidsresenären rör sig mellan dimensionerna växlar författaren mellan ett elegiskt existentiellt tonläge, svindlande metafysiska perspektiv och en naturvetenskaplig jargong med lätt komisk klang. Här öppnar sig ett lyriskt kosmos där drömsk sorg samsas med torr humor och yviga bilder balanseras av stramare partier med fin känsla för rytm.
Nog förekommer en del skumpiga luftgropar i tidsfärden, men oftare blir jag glatt överraskad. Det är rätt sällan jag skulle svälja formuleringar som ”extratellulära logikprovinser” och ”spridningsmåttens accelerationskoefficenter” i en diktsamling utan protester.
Science fiction erbjuder inte sällan en litterär rymd för spekulativa brottningar med tiden, rummet och jaget, så också ”Noll plus noll”. I slutändan handlar dikterna om att förhålla sig till tillvarons grundvillkor, om hur vi hanterar den korta stund vi har till förfogande innan tomrummet slukar oss: ”Vad gör man med ett liv? // Rekommendation: älska det, älska det, älska det, och låt det göra fel varje gång på nytt.”
Gå till toppen