Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Läsartext: Missnöjet riktas självklart inte mot dem som ger

Om ingen skulle ge, skulle ”tiggeriet” omedelbart upphöra, skriver Jörgen Hansson angående tiggeriförbudet i Vellinge kommun, som andra kommuner nu börjar titta på.Bild: Emil Langvad/TT
Hon sträcker fram handen med burken. Blicken vädjar uppfordrande om ett bidrag. De flesta går förbi. Några bevärdigar henne med en likgiltig blick. Några kostar på sig ett, kanske ett uppmuntrande, kanske ett ursäktande leende. Somliga klappar på de sommarlediga byxornas framfickor i en talande gest som förmedlar ”sorry, jag har inga pengar på mig”. Enstaka, lämnar utan engagemang ett litet bidrag, likgiltigt, med blicken i en annan ritning. Härefter hastar de alla vidare utan att ägna henne någon vidare uppmärksamhet eller tanke.
Någon stannar till och tittar på bilden av de barn bidragen förväntas gå till. Hon berättar monotont och litet uppgivet om den utsatta situationen och vilken nytta ett bidrag skulle göra, hur tacksamt det skulle tas emot.
Ett litet fåtal stannar litet längre, ställer frågor, intresserar sig. Får litet mer information om bakgrunden och den litet större bilden. De resonerar lite om vad som borde göras. I dessa möten är det uppenbart att det är totalt oförenliga världar som möts. De som har, och de som saknar.
Fysiskt åtskilda bara av några hundra mil, några timmar med flyg. Men i verkligheten separerade genom eoner av olika förutsättningar.
Dessa uppriktigt intresserade lämnar oftast en sedel. Kanske i ärlig och uppriktig förvissning om att vilja och kunna göra lite skillnad. Kanske för att tillfredställa ett egoistiskt behov av att manifestera en meningslös gest av godhet. I så fall ytterst i syfte att skänka strålglans till givarens god- och storsinthet, eller i alla fall skapa rättfärdighetens inre tillfredställelse.
Men vem tänker på de som står med bössor från olika välgörenhetsorganisationer och vädjar om ett bidrag till en lite bättre värld? De som är ombud för lidandet.
Samma uppträdande, samma avsikt, olika utövare, olika värderingar.
Dessa ställföreträdare vi till nöds kan acceptera som representanter för världens ofullkomlighet.
Men här går ju numera gränsen, till och med för lokala företrädare för partiet som för några år sedan applåderade den partiledare man ännu saknar när han, bad oss att ”öppna våra hjärtan”.
Nyligen gav högsta förvaltningsrätten Vellinge (och därmed andra kommuner) rätt att förbjuda tiggeri i sina lokala ordningsstadga. Men ibland kan det vara bra att vända på perspektiv och betraktelsesätt.
Läs också Fler kommuner vill införa tiggeriförbud
Att låta det verkliga eländets levande väsen, inte utan ett stort mått av stolthet, sträcka fram sin mugg, med en bild på de egna barnen i den andra handen och be om ett bidrag. Därigenom direkt manifestera sitt eget elände men med en trotsig förhoppning om att genom en egen insats något litet kunna förbättra sin och de närmastes situation.
Det, det kan vi ju tydligen inte längre uthärda.
Om ingen skulle ge, skulle ”tiggeriet” omedelbart upphöra. Därför är Vellinge med flera kommuners ställningstagande inte mot ”tiggeriet” utan mot dem som av egen vilja väljer att ge. Deras sammantagna bidrag är nämligen så stort så att ”tiggeriet” fortsätter. Utan bidrag inget ”tiggeri”.
Men missnöjet riktas självklart inte mot dem som ger, det vill säga skapar förutsättningen för ”tiggeriet”, utan mot dem som tar emot.
Läs också Så tycker Vellingeborna om tiggeriförbudet
I debatten mot tiggeri hörs argument som "det är ingen lösning", "det är andra staters ansvar", "det är kriminella strukturer bakom".
Säkert helt rätt. Men för dem förbudet vänder sig emot, är det, ur deras perspektiv, bättre än varje möjligt alternativ.

Jörgen Hansson

Helsingborg
Gå till toppen