Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Andrés Brink Pinto: Tio år efter ockupationen i Lund

Andres Brink Pinto om en rörelse som försvunnit.

"Smultronstället" rivs. Det har gått tio år sedan huset på Kävlingevägen i Lund ockuperades.Bild: Anna Bank
För tio år sedan, i oktober 2008 ockuperades en villa på Kävlingevägen. Huset ägdes av Lunds kommun och hade tidigare använts av socialförvaltningen, men hösten 2008 stod den tom sedan några år. Ockupanterna, ett tjugotal unga vuxna, döpte huset till Smultronstället med planer på att göra om det till både boende och självstyrande aktivitetshus. Ockupationen varade i tre veckor, och var del av en rikstäckande våg av husockupationer från Malmö i söder till Umeå i norr. Under 2008 och 2009 ockuperades kring 40 hus.
Vågen av ockupationer bör ses i ljuset av rivningen av Ungdomshuset i Köpenhamn 2007, som följdes av mer än ett år av konflikt där upplopp blandades med öppna former för civil olydnad. Den största aktionen samlade 5000 deltagare, varav flera hundra svenskar.
De svenska aktivisterna tog med sig erfarenheterna hem och omsatte dem i en brokig husockupantrörelse som förenades av öppenhet mot media, krav på rätten till bostad och ett lekfullt förhållningssätt till kommunala makthavare. Ur kampen för Ungdomshuset föddes en rörelse i Sverige.
Det politiska sprängstoffet i husockupationerna kom ur ett underkännande av att marknadens logik skulle styra vem som kunde bo var.
I kravet på att tomma hus skulle brukas låg också tanken att moraliska värden, som rätten till bostad, är överordnade ekonomiska. Ockupationen av Smultronstället realiserade förverkligade en annan sorts ordning – vilket kanske kan förklara polisens succesivt allt hårdare hållning gentemot husockupanterna.
Efter att Smultronstället tömdes på ockupanter lyckades de aldrig hålla ett hus längre än något dygn, och efter ungefär två år dog husockupantrörelsen ut.
Men konflikten kvarstår. Om något har den fördjupats det senaste decenniet. På ena sidan står tanken om att staden ska vara gemensam. På andra sidan står fåtalets rätt att tjäna pengar på invånarnas behov av en bostad. Makten över bostäderna koncentreras till de dominerande fastighetsbolagen och människor i marginalen trängs längre ut från staden. Resultatet syns i stadskärnorna, som blir allt sterilare. Och i bostadsområdena, som blir allt mer homogena.
Så varför finns då ingen husockupantrörelse i Sverige idag? Det som i första hand saknas är en plats där gemensamma erfarenheter synliggörs som kan omsättas i en ny rörelse. Det fanns 2008.
De senaste åren har vi sett andra ockupationer i Sverige, kopplade till nedskärningar inom offentlig sektor, som sjukhusockupanterna i Sollefteå. Ur denna breda rörelse för det allmänna ser jag också en möjlig spridning till kampen för bostad. Sett till dagens läge med en kommande ekonomisk nedgång, allt längre bostadsköer och vågor av social konflikt i vår omvärld skulle jag inte bli överraskad om människor med en annan vision om staden än den strikt ekonomiska åter började ockupera hus.
Andrés Brink Pinto är fil.dr. i historia vid Lunds universitet.
Gå till toppen