Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

”Faktum var att djuren hade börjat uppvisa mänskliga drag”

Men två stycken var fortfarande hundra procent djur.

Herr Engdahl och Herr Wästberg samtalade lågt. De stod och tryckte i Lugns bur, som nu var övergiven eftersom sengångaren hade kommit upp sig. Hon bodde nu tillsammans med Tre De Vise Hennen och Ranelid i boningshuset som ju hastigt och lustigt hade blivit ledigt.
Faktum var att djuren hade börjat uppvisa mänskliga drag den senaste tiden. Men Wästberg var fortfarande hundra procent tupp, och Engdahl var fortfarande hundra procent knorrbärare. Kanske hade det med boningshuset och vem som fick tillträde till det att göra, kanske handlade det om något så simpelt som inställning till gården och dess skötsel.
– Jag vet att jag inte kommer att få med mig dig dit jag ska, men jag ville ändå komma förbi och försöka, sa Wästberg.
Han kände sig vemodig. Under så lång tid hade han stått vid Herr Engdahls sida och de hade delat så mycket. Någonstans inom sig visste han att de inte alltid hade gjort rätt men det hade varit lätt att låta sig dras med. De var flera som hade inspirerat varandra att missköta gården, att roa sig på andras bekostnad, att ge kulturreportrarna saker att skriva om i sina tidningar.
– Jag tänker kämpa till sista blodsdroppen. Adjö! sa Knorrace och markerade att samtalet, deras sista, nu var slut.
Bild: Ingemar D Kristiansen
Gå till toppen