I oktober fick han en rörbomb i brevlådan. Den upptäcktes av hans personal och förstördes av polisens bombtekniker. Snart dök fler sprängladdningar upp, adresserade till Hillary Clinton, Barack Obama och en rad andra Trumpkritiker. Men att George Soros fick det första paketet var knappast en slump.

Den misstänkte terroristen Cesar Sayocs Facebook- och Twitterkonton bågnade av konspirationsteorier om den 88-årige finansmannen och filantropen. Samma dag som bomben anlände spred Sayoc ett kluster av memes i sociala medier, varav ett där den brittiske konspirationsteoretikern David Icke deklarerar att ”världen vaknar upp till George Soros skräckvälde”.

Två veckor tidigare bevittnade jag denna väckelse, när David Icke föreläste på Folkets hus i Stockholm inför 500 hänförda svenskar. Icke har för vana att identifiera diverse världsledare som blodsugande rymdödlor i människodräkt, och nu klickade han fram bild efter bild på George Soros, ”Mr. Evil”, med grön hud och reptilögon.

Britten missionerar inte bland otrogna. Konspirationsteorierna om Soros frodas även i Sverige. Ger man sig ut i högerorienterade ekokammare får man snart veta att Soros sponsrar och styr alltifrån det antirasistiska Expo till ett antal riksdagspartier.

I dylika kretsar är Soros ondskan själv. En mörkrets furste som antas driva fram en ny tyrannisk världsordning genom att anstifta finanskriser, dirigera flyktingvågor, städsla politiker och anlita yrkesdemonstranter. Och han demoniseras inte bara av obskyra nätkrigare, utan av statsöverhuvuden. Senast i oktober hävdade Donald Trump att såväl protesterna mot domaren Brett Kavanaugh som migrantkaravanen från Centralamerika finansierats av Soros – grundlösa påståenden som fötts och götts inom den amerikanska högern.

Det var också i USA som konspirationsteorierna om Soros först blossade upp. 2006 satte vänsterhataren och islamofoben David Horowitz tonen med boken ”Shadow party”. Horowitz utgick från kända fakta: George Soros var stenrik, hade gjort sig en förmögenhet på valutaspekulationer, bland annat mot det brittiska pundet och den svenska kronan 1992. Han stod samtidigt längre till vänster än de flesta amerikanska miljardärer, hade sågat diverse nyliberala doktriner liksom George W Bushs krig mot terrorismen, och sponsrat grupper som kampanjat för demokraterna i presidentvalet 2004.

Inget av detta var en hemlighet. Men enligt Horowitz hade Soros ”lärt sig att dölja sitt slutliga mål – en totalitär stat – bakom en förförisk retorik om ’progressivitet’ och ’social rättvisa’”. Soros sågs som en marionettmästare, något som betonades av omslaget till uppföljaren ”From shadow party to shadow government” (2010), där en flinande Soros kontrollerar spratteldockan Obama.

Horowitz inspirerade programledaren Glenn Beck på Fox News, som i en rad program 2011 upplyste miljontals tittare om Soros allsmäktiga ryckande i trådarna. Beck hade till och med tillverkat en dockteater med snören och allt för att illustrera sin tes: att Soros hade förberett en statskupp i decennier genom att infiltrera partier, ta kontroll över pressen, manipulera fram en ekonomisk kris och underblåsa konflikter.

Konspirationsteorierna blev comme-il-faut inom Teapartyrörelsen, och följde sedan med in i Trumpkampanjen. I den sista kampanjfilmen 2016 pekades Soros ut som frontfiguren i en global konspiration som rånat den amerikanska arbetarklassen och som nu chartrat Clinton. Och på den vägen har det fortsatt. Varhelst en Trumpkritisk protest har sett dagens ljus har den skildrats som ett verk av finansmannen.

På andra sidan Atlanten har Soros beskyllts för att orkestrera en muslimsk invasion av Europa i syfte att undergräva den kristna civilisationen. I årets valrörelse hävdade Ungerns regeringsparti Fidesz att han ville ”föra hit miljontals människor från Afrika och Mellanöstern” – ”låt inte Soros skratta bäst och sist”, uppmanade man.

Bakgrunden? Att Soros i en debattartikel argumenterat för att EU borde ”acceptera minst en miljon asylsökande per år under överskådlig framtid”, att medlemsländerna måste dela bördan rättvist och att det behövdes en gemensam flyktingstrategi. Något Ungerns premiärminister Viktor Orbán och andra högernationalister motsatte sig.

Men Soros är också en nagel i regimens öga av andra skäl. Hans förmögenhet har nämligen byggt delar av det civilsamhälle Orbán velat tygla.

Vid sidan av sina vidlyftiga affärer har Soros tagit strid för vad filosofen Karl Popper – hans mentor – kallat det ”öppna samhället”.

”Ideologier som fascism och kommunism leder till ett slutet samhälle där individen underordnas kollektivet, där samhället domineras av staten, och där staten tjänar dogmer som säger sig förkroppsliga den slutliga sanningen”, har han förklarat. ”I ett sådant samhälle finns ingen frihet.”

Soros talar av egen erfarenhet. Han föddes i en judisk familj i Budapest 1930, och var tretton år när den nazistiska ockupationsmakten och pilkorsarna deporterade en halv miljon ungerska judar till Auschwitz-Birkenau våren 1944. Men han undkom själv gaskamrarna – enligt en spridd konspirationsteori på grund av att han bistod nazisterna, men i realiteten tack vare falska papper och beskydd från familjens vänner.

Efter kriget fastnade Ungern i stalinismens våld. Soros valde då att gå i exil och blev senare en del av finanseliten i USA.

Redan 1980 började han dock sponsra människorättsgrupper och dissidenter i Östblocket, och 1984 lyckades han etablera en gren av sin stiftelse Open Society Foundations (OSF) i Budapest. Och när kommunismen kollapsade fick OSF fäste lite varstans. Soros öste in många miljarder dollar i stiftelserna, som i sin tur stöttade grupper som jobbade med demokratifrågor, transparens och mänskliga rättigheter. Insatser som till slut väckte ont blod bland nya auktoritära regimer – i Ryssland, Ungern, Polen och andra länder – varpå organisationer och kritiska röster hängdes ut som Soros lakejer och folkets fiender. Eller som Orbán beskrev det i ett valtal i våras: ”Inhyrda aktivister, orosskapande protestorganisatörer och en kedja av NGO:s som finansieras av en internationell spekulant, allt summerat och förkroppsligat i namnet George Soros.”

Korn av sanning, förvrängda av konspirationsfantasier. Det räcker liksom inte med motståndarnas kända agenda och uttalade motiv. Det krävs något mer.

Konspirationsteorier fyller sitt syfte: de erbjuder en enkel förklaring, målar upp en konkret hotbild, ger oron och rädslan en tydlig adress. Allt, även regimens tillkortakommanden, kan skyllas på konspirationen. Skulden omdirigeras. Man skapar en ondskefull konstant som allt obekvämt – journalister, akademiker, organisationer – kan knytas till. Sedan kan det obekväma förbjudas och förtryckas. Som i Ungern, där regimens grepp om medierna hårdnar, föreningsfriheten inskränks, rättsstaten politiseras och universitet stängs.

För i början av december inträffade det anmärkningsvärda: Efter två år av angrepp från regeringen tvingades det av Soros grundade Central European University i Budapest till sist lämna landet och ska nu flytta verksamheten till Wien.

Annars ses konspirationsteorier ofta som de maktlösas språk. Men de har också använts för att erövra, etablera och försvara makt. Det främsta exemplet är Tredje riket, där myten om den judiska världskonspirationen motiverade diktaturen, Nürnberglagarna, Kristallnatten, världskriget och Förintelsen. I det uppdiktade ”Sions Vises protokoll” fanns allt beskrivet: hur mäktiga judar som bankdynastin Rothschild skulle framkalla kriser, kontrollera pressen, utnyttja demokratin, uppvigla arbetare, starta krig och krossa nationerna. Och enligt nazisterna fick judarna bara sitt rättmätiga straff när de utrotades.

Visst är Soroshatet ett uttryck för viral konspirationsnoja, men också för gammal antisemitism i ny kostym. I en meme som Cesar Sayoc spred stämplas Soros som ”judisk-plutokratisk-bolsjevikisk-sionistisk-världskonspiratör” – ett eko av Hitlers ölhallstal. Enligt Nordiska Motståndsrörelselsen, NMR, står ”juden George Soros” bakom den ”ohejdade invasionen av rasfrämlingar”. Och senast i november anklagade Turkiets president Recep Tayyip Erdogan den ”berömde ungerske juden Soros” för att ”söndra och krossa nationer”.

I Orbáns retorik är antisemitismen inte lika uttalad, men Soros har med rätta förebrått honom för att ”utnyttja antisemitiska tankefigurer som påminner om 1930-talet”.

Även om inte alla som svartmålar Soros är övertygade antisemiter så idkar de ofta återbruk av teman och stereotyper ur den antisemitiska traditionen: den internationelle juden som styr världen i lönndom, finanskapitalisten som uppviglar folket med socialistiska lockrop, allt för att söndra och härska. Människan Soros förvandlas till en grotesk karikatyr, kalkerad från ”Sions Vises protokoll”. Han görs till vår tids Rothschild, likt förlagan porträtterad som en gigantisk bläckfisk med jorden i ett hårt grepp.

Samtidigt är tankefigurerna så mainstream att de utnyttjas av alla och envar. Vilket blev tydligt när New York Times avslöjade att Facebook anlitat en PR-firma som försökt diskreditera techjättens kritiker genom att utmåla dem som Soros agenter.

Facebook har därmed inte bara erbjudit konspirationsteoretiker och ryska trollfabriker en oöverträffad arena, utan också trollat själva – och därmed underblåst det näthat som materialiserades i en rörbomb och postades till Soros.

Men allvarligast, och samtidigt mest ironiskt, är ändå att konspirationsteorierna om Soros utnyttjas som tillhygge mot det öppna samhälle han har satsat miljarder på att värna. Att de fungerar som ett multiverktyg för att montera ner demokratin.