Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ingrid Runsten: ”Så får tiggarna dra vidare till nästa kommun.”

Andra skånska kommuner vill följa Vellinge.Bild: Emil Langvad/TT
Julafton är överstökad och med den sagan om Karl-Bertil Jonsson. Runt hörnet väntar ett nytt år och en av de första frågorna i en rad kommuner blir ett tiggeriförbud likt det i Vellinge.
Efter Högsta förvaltningsdomstolens beslut vill nu fler skånska kommuner försöka skriva in förbud mot tiggeri i den lokala ordningsstadgan. Det gäller Staffanstorp, men också Landskrona, Ängelholm och Båstad.
Tiggarna har blivit färre, kanske för att färre vill ge pengar. Och störande är de sällan. Istället handlar det om vissa politikers vilja att skicka signaler och visa handlingskraft. Det är inte du eller jag som ska få avgöra om vi vill lägga en slant i tiggarens mugg. Det gör kommunen åt oss. Så slipper vi förledas till naiv och missriktad snällhet.
För naiv snällhet är väl ändå vad Karl-Bertil Jonsson ägnar sig åt? Fattigdomen minskar inte av att dela ut servettringar och tändstickstavlor. Det förändrar ingenting i sak. Och ordningsstörande är det, åtminstone för postens verksamhet.
Eller också är sagan om Karl-Bertil en berättelse om moral och om en enskild persons vilja och initiativ.
Några sådana överväganden gör inte Högsta förvaltningsdomstolen, det är inte heller rättens uppgift. Den konstaterar bara att Vellinges tiggeriförbud ryms inom ordningslagen. En kommun har en långtgående rätt att avgöra vad som ska stå i ordningsstadgan och behöver inte visa att tiggeriet verkligen varit ordningsstörande. Men däremot precisera var i kommunen förbudet ska gälla.
Moraliska ställningstaganden är det andra som ska göra. Som kommunens politiker. De kan välja att använda ordningsargumentet som en sorts svepskäl. Det finns trots allt en gräns för hur störande Vellinges två tiggare kan vara.
Kommunstyrelsens ordförande Torkild Strandberg i Landskrona vill helst ha ett nationellt förbud, men räknar med stöd från M och SD för ett lokalt sådant eftersom det blir en, ja, just det, ”tydlig signal”.
Så får tiggarna dra vidare, från kommun till kommun, allteftersom ordningsstadgor ändras. Till tidningen säger Robin Holmberg (M), kommunstyrelsens ordförande i Ängelholm:
”Även om tiggarna inte är många till antalet är det inte bra att de finns.”
Och visst vore det bättre om Bulgariens och Rumäniens diskriminerade romer kunde få drägliga levnadsvillkor i sina hemländer. Självfallet ska EU pressa på för det. Lika självklart är det ett brott att tvinga någon att tigga och här finns redan lagar att tillämpa. Men att kriminalisera den som ber om hjälp är – om inte juridiskt – så moraliskt och politiskt fel.
Att försöka förbjuda bort allt mer av sådant vi önskar inte fanns får konsekvenser. Det naggar rättigheter i kanten. Här handlar det om rätten att be sina medmänniskor om hjälp – och rätten att ge sådan hjälp. Att skänka en slant eller lämna över tomburkarna till någon utanför affären istället för att själv panta dem.
Lika lite som Karl-Bertil Jonssons hjälpsamhet är det någon lösning på problemet med fattigdom. Men inte heller att förbjuda tiggeri är en lösning. Det betyder bara att vi slipper se några av Europas fattigaste på våra gator.
Om nu inte tiggarna väljer att bli gatumusikanter istället, förstås. Men då är det bara att plocka fram den kommunala ordningsstadgan igen.
Gå till toppen