Många – jag själv inräknad – känner obehag inför åsynen av tiggande personer. Man vill inte konfronteras med sådana vädjanden i sin vardag. Man känner sig störd.

Sverigedemokrater och moderater har sedan en tid krävt förbud mot att tigga offentligt. Kommunstyret i Vellinge hänvisade till frustrationer hos ortsbefolkningen som motiv för sin juridiska strid för ett lokalt förbud på en rad platser i kommunen.

Att Vellingepolitikerna fick rätt i Högsta förvaltningsdomstolen var en bekräftelse av det kommunala självstyret, snarare än ett stöd för idén att kriminalisera vädjanden om hjälp. Men utslaget har på flera håll tolkats som ett juridiskt stöd för ett tiggeriförbud, också på nationell nivå.

Att förbjuda människor att vädja om hjälp står i strid med yttrandefriheten, en av de mest fundamentala mänskliga rättigheterna. De är starkt betonade i Europakonventionen, det internationella fördrag som också är svensk lag.

Det som gör påtryckningarna för förbud särskilt olustiga är att de vänder sig mot en grupp människor som varit och är svårt diskriminerade: EU-medborgare från Rumänien och Bulgarien som under senare år rest till Sverige för att försöka att få ihop pengar till sina familjer hemma. De allra flesta är romer. Genom hundratals år har de i sina hemländer utsatts för diskriminering och långa perioder av förföljelse. De har aldrig fått upprättelse. Fördomarna mot dem lever vidare och är bakgrunden till att många lever i djup fattigdom.

Flera som förespråkar förbud mot tiggeri har börjat hävda att det är för EU-migranternas eget bästa som det måste stoppas. Men när argumentet är ”De borde vara hemma hos sin familj” är svaret att det är för de anhörigas, särskilt barnens, bästa som de försöker få ihop pengar utomlands.

Ett annat argument är ”De borde jobba istället för att tigga”. Många har kommit hit inte minst för att de inte kunnat få arbete hemma, men hoppas få jobb här.

En del säger ”Att tigga är ju ingen lösning”. Nej, men pengarna de får här, har inneburit en standardhöjning för många av dem.

Andra säger ”Stoppar vi dem här så tvingar det myndigheterna i hemländerna att ta ansvar”. Inget tyder på att det skulle bli resultatet i närtid, men en bredare lösning kräver politiska reformer i hemländerna. Här har EU en viktig roll.

När argumentet är ”Tiggeriet främjar kriminalitet” är svaret att den överväldigande majoriteten av dem som tigger vare sig styr eller är offer för organiserad brottslighet. Människohandel har förekommit. Då är tiggarna offer och det är viktigt att sådan kriminalitet stoppas.

Problem med nedskräpning finns, men det kräver inte tiggeriförbud. Vissa kommuner har löst problemet genom information och platser för sopor och toalettbesök.

Istället för att kriminalisera människor som tigger, bör vi behandla dem som medmänniskor. Många personer och grupper i Sverige gör precis det och flera kommuner har tagit en annan kurs än Vellinge. En av dem är Lund där kommunen och frivilliga försökt bistå EU-migranter med övernattning, vägledning och annat stöd, några har också fått jobb. Insatserna har inneburit att migranterna kunnat återvända hem med förutsättningar för ett något bättre liv.

Thomas Hammarberg är tidigare generalsekreterare för Amnesty International och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter. Sedan i höstas är han riksdagsledamot för Socialdemokraterna.