Dagligen rapporteras det om brister i sjukvården. Personal går på knäna och patienter känner sig inte sedda. Samtidigt har delar av sjukvården privatiserats och en vårdmarknad har växt fram. Det är inte en helt fri marknad med full konkurrens och fri prisbildning, utan en kvasimarknad som huvudsakligen finansieras via skatter. Tanken är att den ger människor ökad valfrihet och motverkar slöseri genom effektiv organisation och ledning. En logik hämtad från ekonomiområdet har fått genomslag i sjukvården.

Men inom hälso- och sjukvården finns många värden som inte räknas som ekonomiska. Ett sådant är när en patient känner större förtroende för sjukvården eller när personalen på en avdelning får en bättre arbetsmiljö. Ändå påverkas sådana värden av ekonomiska ramar och styrsystem, där de riskerar att prioriteras bort för att en budget ska gå ihop eller för att vinsten ska öka.

En konsekvens av privatiseringen inom vården är att det nu finns vårdföretag som skapar ekonomisk vinst. Men istället för en bred samhällelig diskussion om vad det leder till, lägger politiker och tjänstemän locket på. Ett exempel är arbetet med den tillitsreform som regeringen har beslutat ska bli verklighet.

Reformen är tänkt att motverka det dominerande ekonomiska synsättet. Utgångspunkten är att hitta och utveckla former för styrning genom tillit. Syftet är att ta vara på medarbetarnas närhet till verksamheten och deras professionella kunskap.

Det är bra, men löser inte de problem som finns. Utredare och politiker lyfter inte fram de viktigaste frågorna: Vilka konsekvenser har privatiseringen av hälso- och sjukvården? Vilka värden ska den utveckla på sikt?

Den stora förändringen inom vård och omsorg som skett i Sverige, där avvägningen mellan vinst, värde och kvalitet har förskjutits, tog fart på 1990-talet och är nästan omöjlig att vända – på gott och ont.

Det finns en stor fördel med att ha kontroll över hälso- och sjukvårdsbudgeten: Att veta att de skattemedel politiker och tjänstemän, och i slutänden läkare och sjuksköterskor, har till förfogande används på bästa sätt för de patienter som behöver medicinsk vård och omsorg. Men det finns också nackdelar. Som om och när politiker och tjänstemän bara ser till ekonomiska vinster och inte till de värden som skapar tillit och trygghet för patienter och anställda.

För att samhället ska hitta nya sätt att lösa hälso- och sjukvårdens problem, måste utredarna som arbetar med tillitsreformen, liksom politiker och andra som deltar i samhällsdebatten, våga diskutera kvasimarknadens effekter – både de goda och de mindre goda.

Det behövs sakliga politiska diskussioner om hur ekonomiska vinster bäst kan användas, vilka verksamheter som vinner på att privatiseras, hur hälso- och sjukvården bäst prioriterar utifrån begränsade resurser och vilka möjligheter till vinstutdelning som är rimliga. Mer forskning inom området är nödvändig.

För att Sverige ska lyckas utveckla en långsiktigt bärkraftig välfärd för dem som arbetar inom den och för dem som behöver dess hjälp, måste politiker och utredare våga lyfta på det där jobbiga locket som stavas vinst.

Kristofer Hansson är docent i etnologi och verksam som forskare vid Institutionen för kulturvetenskaper vid Lunds universitet.

Lars Nordgren har varit sjukhuschef och utvecklingsdirektör i landsting. Han är ekonomie doktor och docent i tjänstevetenskap vid Institutionen för service management och tjänstevetenskap vid Lunds universitet.