Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Kjell Vowles: Lyssna på det folkliga motståndet

Oavsett regering måste den svenska staten sluta ge sitt stöd till gruvindustrin, skriver Kjell Vowles som läser en ny antologi om gruvnäringen i Sverige .

Gruvbolaget Northlands gick i konkurs och gruvan i Pajala är numera nedlagd.Bild: Emma-Sofia Olsson / SvD / TT
”Vår gruvnäring och vårt järnmalm är ju för oss vad oljan är för norrmännen. En fantastisk rikedom, en möjlighet att bygga framtidsinvesteringar, framtidsutveckling” sa den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (M) när han 2012 presenterade en miljardsatsning på infrastruktur i Norrbotten. Året därpå presenterade regeringen sin nya mineralstrategi. Den hade stöd över blockgränserna och gick ut på att locka utländskt riskkapital för att prospektera och spränga upp nya gruvhål genom att närmast skänka bort råvarorna. De internationella gruvbolagen skulle bara behöva betala en halv promille av sina inkomster i mineralskatt till staten.
Med en sådan strategi var Reinfeldts jämförelse med Norge sällsynt olycklig. För oavsett vad en må tycka om oljan ur klimatsynpunkt är det svårt att argumentera mot att den, tack vare att en särskild oljeskatt på 50 procent, har bidragit till att långsiktigt bygga upp den norska ekonomin. Men när den svenska staten säger till gruvindustrin 'kom hit och ta vad ni vill', finns det ingenting som främjar långsiktighet eller lokal utveckling. Något som blev smärtsamt tydligt i och med gruvbolaget Northlands konkurs 2014 som krossade Pajalas framtidsdrömmar.
Statens roll i mineralstrategin är ”alltigenom nyliberal” för att citera Linköping-forskarna Jonas Anshelm och Simon Haikola. I den nya antologin ”Svensk gruvpolitik i omvandling” (Gidlunds) skriver de att den svenska staten, genom att undanröja hinder så som lokalt motstånd, skatter och hämmande regelverk, ska ”stimulera ekonomisk konkurrens och underlätta globaliserad kapitalackumulation”. Det är en ackumulation som sker till priset av ett förstört landskap. Skog skövlas och vattendrag leds om när råvarorna ska upp, och när gruvorna läggs ner blir slagghögar och giftig mark kvar.
Frågan är varför svenska staten ska gynna allt detta, utan att få något tillbaka? Särskilt när det finns alternativ. Det är få som hävdar att vi klarar oss utan metaller, men i dag har människan globalt fört in ungefär lika mycket metaller i samhället som finns kvar i jordskorpan, och en stor del av det går att återvinna. Dock är det till gruvindustrin som staten ger sitt stöd. I ett annat av antologins kapitel beskriver Nils Johansson från KTH hur de statliga subventionerna till gruvnäringen är 60 gånger mer än till återvinningsindustrin, framförallt i form av reducerad koldioxid- och energiskatt.
Stefan Löfvéns S och MP-regering fortsatte i princip på samma utstakade kurs som den tidigare alliansregeringen. Motståndet mot den nyliberala gruvpolitiken kom istället från de rörelser som formades mot gruvplanerna i Ojnareskogen på Gotland, Kallak i Norrbotten och Norra Kärr vid Vättern. Dessa rörelser har vunnit gehör hos lokalpolitiker och tagit viktiga segrar i domstol, till den grad att gruvbranschens organisation Svemin nyligen gick ut i Ekot och klagade på att det inte går att starta gruvor i Sverige. Nu kräver organisationen att staten liberaliserar reglerna ytterligare och den har redan nuvarande näringsminister Mikael Dambergs (S) öra. Men förhoppningsvis väljer en kommande regering att också lyssna på det folkliga motståndet mot gruvorna, för det finns ingen anledning att skänka bort Sveriges mineraler genom en ohållbar gruvpolitik.
Gå till toppen