Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Mark Isitt: Ohelig allians hämmar poddpratet

Tidskriften Forum och dess nya arkitekturpodd behövs, så länge den är oberoende. Men genom att be arkitektkontoret Wingårdhs om hjälp så tappar man både stinget och kritiken, skriver Mark Isitt.

Planeten

PODD. Deltagare: Ola Andersson, Ylva Frid och Joakim Lyth, arkitekter. Programledare: Salka Hallström Bornold.

Som i ansikte, fejs, nylle, plyte, nia?
Det hade varit logiskt, arkitektur handlar ju mycket om fasader, om dekorationer och kompositioner, om byggnaders uppsyn.
Men nej, namnet på Forms nya arkitekturpodd refererar till byggnadskonstens mer existentiella aspekter. ”Den vackra historien och den hisnande framtiden” som redaktörerna själva ”sammanfattar” programidén på tidskriftens hemsida. Och det säger sig självt, en sådan herkulisk uppgift ror man inte iland på egen hand – Formredaktionen har bett arkitektkontoret Wingårdhs om hjälp.
Wingårdhs Joakim Lyth sitter med i studion. Wingårdhs har tre personer med i redaktionen (Form bara två). Och när renoveringen av Nationalmuseum recenseras i nästa nummer av Form kommer den ansvarige arkitekten Gert Wingårdh helt säkert få en fin, fet femma i betyg. Det bör han också, det är han värd, nya Nationalmuseum är världsklass. Men kommer läsarna lita på omdömet? Eller avfärda anmälan som en simpel annons, ”a word from our sponsor”?
Det är hjärnsläpp, pang i planeten, en överenskommelse till förfång för båda parter. Och att det är just Form som brister så i journalistiskt omdöme smärtar naturligtvis lite extra, tidskriften är ju världens äldsta i sitt slag, grundad redan 1905, och en av få renodlade design- och arkitekturtidskrifter i Sverige. Dess röst behövs! Så länge den är oberoende, vill säga.
Denna oheliga allians hämmar även poddpratet. Lyth kan inte gärna sitta i sitt eget program och rallarsvinga mot konkurrerande arkitektkontor, jubla skadeglatt över att David Chipperfields Nobelcenter nu slutligen verkar ha stoppats (Wingårdhs förlorade till britten på målsnöret). Tonen är därför överdrivet hövlig. Och enda gången det bränner till är när arkitekten och kritikern Ola Andersson avfärdar Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman som medelklassig, beskriver hans återkommande artiklar om klimatkrisen som ett alibi för att slippa kommentera de mer angelägna ”klassfrågorna och de stora sociala motsättningarna”. En kritik som även kan riktas mot premiäravsnittet; den högaktuella rubrikfrågan, ”Varför blir folk så arga på arkitektur?”, förblir obesvarad och istället filosoferar de tre panelisterna hellre om miljön, byggmaterials livslängd och utvecklingen långt borta i Abu Dhabi.
Just däri, i detta högmod, ligger också svaret på frågan. Folk är inte arga på arkitektur utan på arkitekter, på deras ovilja att medge sin skuld i alla dessa torftiga bostadsområden som rullas ut över oss. På nätet råder upprorsstämning. Arkitekturupproret är den mest röststarka bland protestgrupperna, en Facebookgrupp som vuxit till över 35 000 medlemmar på bara två år. Lyth, Andersson och arkitekten Ylva Frid säger sig ha förståelse för frustrationen men undviker att fördjupa sig i den så väsentliga diskussionen om estetik. Upprorsmakarnas längtan efter ökad omsorg om proportioner och detaljer avfärdas som en trend.
Inte smart. Önskar arkitekter förbli en relevant yrkeskår måste de sluta leka Atlas, kånka hela världens bekymmer på sina axlar, och återigen fokusera på det de är utbildade till, att rita vackra och trivsamma miljöer.
Det är inte planeten som behöver räddas, det är arkitekterna. Från sig själva.
Mark Isitt är journalist och författare och har skrivit om arkitektur och design sedan slutet av 80-talet.
Gå till toppen