Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

En dansk skalle mot totalitarismen

Åren i Köpenhamn kom att prägla Hjalmar Söderberg djupt. Gunnar Syréhn har skrivit en mycket läsvärd bok om Stockholmsskildraren som blev dansk.

Författaren Hjalmar Söderberg fotograferad i sitt hem i Köpenhamn i samband med sin 60-åriga fördelsedag.Bild: TT

Gunnar Syréhn

BOKEN. Den landsflyktige stockholmaren – Hjalmar Söderberg och Danmark. Gidlunds förlag.

Med romaner som ”Förvillelser” (1895), ”Doktor Glas” (1905) och ”Den allvarsamma leken” (1912) skrev Hjalmar Söderberg in sig i litteraturhistorien som en av de främsta Stockholmsskildrarna. Hans blick på den svenska huvudstaden, och de impressionistiskt exakta bilderna av bland annat kafé- och gatuliv, har gjort att han för alltid kommer att förknippas med en särskild stockholmsk sekelskiftesstämning.
Hjalmar Söderberg själv gav dock upp staden redan 1906, för att fram till sin död 1941 bo i det mer dynamiska och kontinentala Köpenhamn. Var flytten en flykt hemifrån, eller var det en resa som förde honom hem? Det frågar sig litteraturvetaren Gunnar Syréhn i sin stundtals mycket läsvärda bok, ”Den landsflyktige stockholmaren”.
Syréhn går grundligt till väga för att avtäcka det danska inflytandet på Söderberg, inte bara under åren i Köpenhamn, utan också under tiden i Sverige. Vissa delar, som vilka danska böcker Söderberg recenserade i Kristianstadsbladet, är kanske främst av akademiskt intresse. Men analyserna av bland annat Kierkegaards, Brandes och Bangs betydelse för svenskens både konstnärliga och idémässiga utveckling är skarpa och snabbfotade.
Det är också de kapitel som behandlar författarens brinnande hat mot nazismen och andra diktaturer.
Här övertygar Gunnar Syréhn med att visa hur Hjalmar Söderbergs kritik mot de framväxande totalitära regimerna i Europa och Ryssland vilar på samma principer som han för fram i sina tre religionskritiska verk ”Jahves eld” (1918), ”Jesus Barabbas” (1928) och ”Den förvandlade Messias” (1932). Enligt Syréhn såg Söderberg hur både religionen och de totalitära ideologierna förutsatte en relativisering av sanningen som då kunde användas för att passa olika syften genom så kallat viljetänkande. Syréhn påpekar också att det hos Söderberg inte finns någon principiell skillnad mellan den religiöse ledaren och den politiske. Moses, Jesus och Hitler var av ungefär samma skrot och korn.
Med auktoritära rörelser återigen på frammarsch i världen är Hjalmar Söderbergs klarsyn inspirerande. Liksom hans förmåga att aldrig underskatta det mörker som han delvis förutspådde redan med dramat ”Ödestimmen” från 1922 (må vara att Syréhns analys av Söderbergs profetiska förmåga gränsar åt det ansträngda). Intressant nog påpekar Syréhn att den svenske författaren var relativt ensam i Danmark om att föra fram en så konsekvent och skarp kritik som han gjorde. Hjalmar Söderberg menade bland annat att en av orsakerna till nazismens framväxt var att de intellektuella i Tyskland hade svikit sitt uppdrag. Något som är värt att tänka på när tyska författare, med bland annat Uwe Tellkamp i spetsen, idag uttrycker sympatier med landets nya högerrörelser.
”Den landsflyktige stockholmaren” är också en påminnelse om att den kulturella rivaliteten mellan Sverige och Danmark går långt tillbaka. Redan på Söderbergs tid fanns föreställningen om Danmark som friare och mer hedonistiskt i jämförelse med det mer sedliga Sverige. Hjalmar Söderberg, som i sitt hemland tidigt fick stämpeln som osedlig författare, kom i Danmark däremot att betraktas som ohjälpligt svensk.
Gå till toppen