Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Signerat

Mats Skogkär: Inget att skämta om.

Damunderkläder är ett känsligt ämne inom akademin.Bild: Hasse Holmberg / TT
Ett skämt i en hiss gjorde Richard Ned Lebow mer omtalad än något denne professor emeritus åstadkommit under en lång forskarkarriär inom politisk teori.
Men så fångar berättelsen om Lebow, hissen och skämtet också något allmängiltigt om vår samtid och om den komplicerade relationen mellan män och kvinnor i #metootider.
Allt tog sin början vid International Studies Associations, ISA, årliga konferens i San Francisco i våras. ISA är en välrenommerad internationell sammanslutning för forskare inom samhällsvetenskap och humaniora.
Efter en lång konferensdag var det dags för deltagarna att ta sig upp till hotellrummen. I hissen var det varmt och trångt. Någon som stod strategiskt placerad vid hissknapparna agerade hisskötare och frågade vilka våningsplan de övriga passagerarna skulle till.
Det var då Lebow begick det felsteg som skulle göra honom internationellt ryktbar.
"Ladies lingerie", ropade han – avdelningen för damunderkläder.
Ett skämt med många år på nacken, om än utan onda avsikter, konstaterar han själv i efterhand.
Fyra timmar efter händelsen hade ISA mottagit ett formellt klagomål mot Lebow från Simona Sharoni, professor i kvinno- och genusstudier vid Merrimack College i Massachusetts.
Lebow hade sagt det han sade "med ett leende på läpparna" och "hans kompisar hade skrattat" och "i egenskap av någon som överlevt sexuella trakasserier inom akademin är jag tämligen omskakad efter denna incident", skrev Sharoni i sin anmälan.
Lebow var säker på att anmälan inte skulle leda någonvart. En felbedömning. ISA:s etikkommitté fann att skämtet var "sårande och olämpligt". Att han dessutom sänt ett mejl till Sharoni där han försökte reda ut konflikten fann kommittén särskilt allvarligt. Lebow uppmanades att skriftligen och utan omsvep be Sharoni om ursäkt.
Han överklagade. I november fick Lebow veta att kommitténs dom stod fast.
Frågan är hur kommittén skulle ha kunnat komma till någon annan slutsats. Avgörande för vad som ska räknas som trakasseri är enligt ISA:s uppförandekod om "handlingarna och kommentarerna upplevs som nedvärderande och oacceptabla av mottagaren".
Det är en vid definition, så vid den gärna kan bli. I praktiken ges den part som känner sig förfördelad absolut tolkningsföreträde. För var finns den objektiva utgångspunkt från vilken någon utomstående kan bedöma en persons upplevelse?
"Helt säkert finns inget snabbare sätt att stänga ned yttrandefrihet och humor än att genomdriva en regel som denna", skriver Lebow i nättidskriften Quilette.
Liknande historier från universitet i USA och runt om i Europa är numera vardagsmat. Det talas om trygga rum och inkluderande språk. Ingen ska behöva konfronteras med personer, åsikter eller uttalanden som kan uppröra. I de kroniskt kränktas värld finns inget ord, ingen blick, ingen handling så trivial att den inte kan tolkas som ett uttryck för de skändligaste avsikter och de mest motbjudande åsikter.
Att bjuda in kontroversiella talare kan åtminstone på amerikanska universitet leda till rena upploppen. Och tröskeln för vad som betraktas som kontroversiellt är ofta låg.
Bråket kring Germund Hesslows föreläsning om arv och miljö vid läkarprogrammet i Lund är ett svenskt exempel. Redan innan föreläsningen hållits anklagades Hesslow för att ha en politisk, "antifeministisk agenda". Att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor som tar sig olika uttryck uppfattas som kontroversiellt. Mycket fokus lades – inte oväntat – på Hesslows språkbruk. Är det lämpligt att beskriva kvinnor som "följsamma"?
Universitetsledningen kom fram till att läkarstudenten inte blivit trakasserad "i juridisk mening", men att Hesslows föreläsning innehöll uttalanden som "skulle kunna innebära en risk att uppfattas som diskriminering i form av trakasserier".
Läs denna hala formulering igen: "skulle kunna innebära en risk att uppfattas som".
Som fallet Lebow – och fallet Hesslow – visar är det inte enbart en liten marginell grupp bland studenter som i ungdomlig, ideologisk nit agerar politiska kommissarier och omfattar åsikten att allt tal bör övervakas och felaktigt tal måste få följder. Det är numera ett tankesätt som är förankrat i stora delar av akademin.
Samtidigt som kommissarierna hyllar normbrytandet är domen inte nådig mot den som får för sig att bryta mot fel normer. Det talas i oändlighet om mångfald men det är en tankens och talets enfald som eftersträvas.
Gå till toppen