Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Signerat

Matilda Molander: Det är liberalt att gilla S.

Dansriktningen borde vara självklar för liberalerna Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L).Bild: Fredrik Sandberg/TT
Arbetsrätt, strandskydd, turordningsregler, skattetryck och hyresnivåer. Sakfrågorna som diskuteras mellan partierna är många och låsningarna till synes oändliga när regeringsförhandlingarna nu går in i slutskedet inför statsministeromröstningen den 16 januari.
Talmannen Andreas Norlén samtalade under fredagen först med Stefan Löfven (S) som sade sig vara villig att kompromissa för att få till en regering. Under kvällen skulle Norlén sätta sig i kontakt med Ulf Kristersson (M) som förmodades lämna samma besked. Gott så. Men i grunden handlar regeringsbildningen om en sak:
Vad betyder det att vara liberal?
Det är det centerpartister och liberalpartister måste bestämma sig för. Vem som får statsministerposten beror på Annie Lööfs (C) och Jan Björklunds (L) ideologiska övertygelse.
Liberalismens grundtes har sällan sammanfattats så bra som i den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776: ”Alla människor föds fria … med en orubblig rätt till liv, frihet och att söka sin lycka.” Det är en ideologi som fokuserar på den enskilda individens rättigheter och står upp mot kollektivet, en ideologi för den maktkritiska.
Men är det inte ideologin för företag och kapitalism, invänder kanske någon. Jo visst, ekonomisk frihet är en viktig del av liberalismen – för att den möjliggör och är ett medel för individens frihet. Inte för att den fria ekonomin i sig står över allt annat.
Var kampen för liberalismen står skiftar – och får konsekvenser för vem man som liberal kan och bör samarbeta med.
För 100 år sedan genomfördes den viktigaste frihetsreformen i Sveriges historia – den allmänna rösträtten. Liberaler och socialdemokrater gjorde gemensam sak mot den konservativa högern och gav kvinnor och män samma rätt till inflytande över samhället.
När konflikten i samhället sedan inte längre stod kring allas lika värde och frihet, förenades istället liberaler och konservativa i kampen mot den stora staten. I decennier har de borgerliga partierna tillsammans arbetat för att göra Sveriges ekonomi friare. Alliansens reformer av välfärdssamhället har gjort att svenskar idag har större möjligheter att söka sin lycka än någonsin tidigare.
Men tiden när den viktigaste konflikten i samhället handlar om ifall skatterna ska höjas eller sänkas är över. Tyvärr. Liberaler har inte längre privilegiet att kunna fokusera på ekonomiska reformer. I ett viktigt avseende är Sverige tillbaka där vi stod för hundra år sedan, vid frågan om alla människors lika värde och frihet.
Socialdemokrater är inte alltid liberalers bästa vänner. Men i frågan om människovärdet står de liberaler närmare än nationalister och konservativa. Liberaler delar ofta människosyn med vänstern och ekonomisk modell med de konservativa. Vem man ska samarbeta med beror på var kampen för liberalismen står, just nu.
Men hur farligt kan det vara att samarbeta med Sverigedemokraterna, partiet har trots allt inte fler än 62 av 349 mandat i riksdagen, kanske någon resonerar. Och nej, det är sant. Men SD har bara en fråga de egentligen bryr sig om – att det ska bli färre bruna människor i Sverige. I en förhandling kommer de inte att vika ner sig i frågan om anhöriginvandring för att istället få igenom sin sjukvårdspolitik.
Den som stöder sig på SD kommer därför att behöva bedriva deras invandringspolitik. Vilken bygger på en människosyn som inte har något att göra med den liberala principen om alla människors lika rätt till liv och frihet att göra.
Och ingen statsrådspost borde vara så åtråvärd att en liberal är beredd att dagtinga med sin övertygelse.
Gå till toppen