Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Samma gamla visa i säkerhetsrådet. Trots Sverige.

Utrikesminister Margot Wallström håller pressträff i samband med mötet i våras om Syrien med FN:s generalsekreterare och FN:s säkerhetsråd på Dag Hammarskjölds Backåkra.Bild: Johan Nilsson/TT
För en utomstående betraktare framstår de senaste åren med FN rätt mycket som business as usual. På gott och på ont.
Skandaler har kommit och gått. En del framsteg har noterats.
Sveriges utrikesminister Margot Wallström (S) vill av förklarliga skäl se FN-livet från den ljusa sidan.
"Sverige kan göra skillnad. Stor skillnad", sammanfattade Wallström i veckan Sveriges två år i FN:s säkerhetsråd, en sejour som avslutades vid årsskiftet.
Säkerhetsrådet är med Wallströms ord på DN Debatt "världens högsta beslutsorgan för frågor om fred och säkerhet".
För samme utomstående betraktare som ovan förblir säkerhetsrådets oförmåga att förebygga och lösa konflikter sannolikt det mest påtagliga.
När det gäller ett par av de senaste årens största humanitära katastrofer, inbördeskrigen i Syrien och Jemen, är det påtagligt hur maktlöst FN har varit.
Inför Myanmars och Kinas behandling av ländernas muslimska minoriteter, rohingyer respektive uigurer, har FN och säkerhetsrådet i praktiken stått handfallet. Att konflikten i Jemen inte är "bortglömd" längre, och att Sverige var "bland de första att uppmärksamma övergreppen mot rohingyerna i Myanmar i säkerhetsrådet" listar Wallström trots detta som två av Sveriges viktigaste insatser de gångna två åren.
Allt är relativt, hävdas det emellanåt. Bra att ha i åtanke när politik ska utvärderas. Särskilt när det är den högsta ansvariga för nämnda politik som sköter utvärderingen.
Säkert kan Sveriges arbete i rådet ha haft betydelse. På marginalen. Och även om det inte är att förakta är det samtidigt svårt att se vad som skulle ha blivit annorlunda – annorlunda på ett avgörande sätt – om någon av konkurrenterna om platsen, Italien och Nederländerna, istället hade tagit Sveriges stol.
När stater som Ryssland och Kina har vetorätt i rådet är det svårt för ett rättrådigt litet land att göra skillnad.
Också i efterhand är det svårt att frigöra sig från tanken att säkerhetsrådssatsningen till stor del handlat om att regeringen ville sola sig i den särskilda strålglans åtminstone Socialdemokraterna fortfarande anser att världsorganisationen omges av.
Gå till toppen