Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Anne-Marie Pålsson: Anne-Marie Pålsson: "Låt pojkar starta skolan ett år senare än flickor."

Bild: Erik Nylund
Det går illa för pojkar i den svenska skolan. Betygsgapet till flickorna är stort internationellt sett. Det är även växande. Beror det på att pojkar är mindre begåvade än flickor? Svaret är nej. Den genomsnittliga begåvningen är densamma. Så hur förklaras då skillnaderna? Är det möjligen den använda pedagogiken som spökar? Kanske, för den pedagogik som numera tillämpas hos oss bygger på självständigt arbete och eget ansvar. Det kräver mogna elever. Men pojkar mognar senare än flickor genomsnittligt sett. Och detta har med biologi att göra – hjärnans utveckling – och inte med kultur och tradition.
Den nackdel som följer av senmogenhet kan i värsta fall följa eleven under hela skoltiden och förstärks av vårt betygssystem. För slutbetyget ges inte som förr efter gymnasiets sista termin då pojkarna möjligen hunnit mogna ikapp utan efter avslutad kurs. Det kan vara redan efter gymnasiets första termin. Det säger sig självt att i ett sådant system sker konkurrensen om slutbetygen – de som utgör inträdesbiljetten till fortsatta studier – inte på lika villkor. Senmogna elever (och i den gruppen är pojkar överrepresenterade) görs till förlorare.
Så hur ger vi pojkar och flickor samma chanser i skolan? Att bara fortsätta på den inslagna vägen med mer resurser till svagpresterande framstår inte som meningsfullt. Ty det är väl tveksamt om motivationen hos en omogen 13-årig grabb räcker för att få honom att träna läsning istället för att spela fotboll med kompisarna.
Ändra pedagogiken så att den bättre passar pojkar? Svårt, för då skulle det hävdas att det missgynnar flickor. Införa en pedagogik för pojkar och en annan för flickar? Förutom att det är administrativt krångligt skulle det förarga alla dem som ser könsuppdelade klasser som en eftergift till de könsförtryckande strukturer som återfinns i våra utanförskapsområden.
Så varför inte tillgripa det radikala greppet att låta pojkar starta skolan ett år senare än flickar. För att inte missgynna senmogna flickor eller ge fördel åt tidigt mogna pojkar kunde till huvudregeln fogas ett tillägg: enskilda pojkar och flickar kan efter särskild prövning få starta skolan senare – eller tidigare – än vad som ges av huvudregeln.
Det skulle kompensera för det handikapp som biologin skapat och vara i linje med hur man brukar hantera sådana biologiska skillnader som är till nackdel för kvinnor. För en brandman krävs en viss fysisk förmåga. Men kvinnors muskelmassa är genomsnittligt mindre än männens. Kvinnor hade det därför svårt att klara fystesterna. Detta sågs som orättvist – en diskriminering av kvinnor. Lösningen blev att sänka kraven på testerna.
Få upprördes över detta. Inte ens radikalfeminister som ser könsskillnader som utslag av en patriarkal könsmaktsordning – inte som biologiska. Varför ser vi inte kompensationstänkandet som lika självklart när pojkars förutsättningar är sämre än flickors? Och skulle inte en ordning som ger alla lika möjligheter genom att tillåta dem att vara olika vara mera rättvis än en som tvingar alla att vara lika?
Gå till toppen