Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Ett ödesår för unionen och Europa.

Snart ringer ordföranden Jean-Claude Juncker in till sammanträde i EU-kommissionen för sista gången. I sommar utses en ny kommission.Bild: Virginia Mayo
Den här veckan börjar allvaret i Bryssel. Den europeiska unionens byråkratiska och demokratiska maskineri växlar upp till normal marschfart efter raden av helger.
Under måndagen samlas EU-parlamentets olika utskott. Medlemsländernas EU-ambassadörer träffas i de ständiga representanternas kommitté, Coreper, för att ta fram beslutsunderlag inför kommande möten i ministerrådet.
Det finns ett och annat att analysera och diskutera. Framför EU ligger ett viktigt halvår. Kanske avgörande. Det talas om 2019 som ett ödesår.
Ännu ett, i så fall. De senaste åren – i stort sett oavbrutet sedan finanskrisen 2008 – har EU snubblat från den ena krisen till den andra.
Efter hand har det blivit tydligt att unionen, liksom den gemensamma valutan euron, byggts för en seglats i lugn och förlig vind, inte för att kryssa i stormbyar på ett vredgat hav. Och mörka moln fortsätter att samlas vid horisonten.
För första gången lämnar ett EU-land gemenskapen. Om inte ett under inträffar går EU och Storbritannien skilda vägar den 29 mars. Ett beslut som bara är att beklaga.
De sprickor som öppnat sig mellan medlemsländerna i öst och väst, i norr och söder, kan komma att vidgas ytterligare. Migrationsfrågan har blivit en katalysator för politiska processer som hotar unionens fundament: demokratin, rättsstaten och värnandet av mänskliga rättigheter.
Ungerns premiärminister Viktor Orbán och hans högernationalistiska parti Fidesz har gått i bräschen för den här utvecklingen. Orbán, vars politiska mål är att bygga en "illiberal demokrati", backas upp av Polen och dess styrande nationalkonservativa parti Lag och rättvisa.
EU har tuffa och tydliga kriterier när det gäller vem som ska släppas in i gemenskapen. Men när det gäller medlemsstater som likt Ungern och Polen på avgörande punkter tycks avvisa de värderingar EU vilar på, existerar få om ens några effektiva maktmedel.
De europeiska "grundlagsfäderna", män som Jean Monnet och Robert Schuman, såg framför sig ett Europa som sakta men säkert knöts samman ekonomiskt och politiskt i "an ever closer union", ett ständigt djupare samarbete mellan folken, som det heter i Romfördraget från 1957. På så sätt skulle nya krig förhindras och demokrati, frihet och välstånd garanteras.
Nu finns politiska krafter i EU som vill driva utvecklingen bakåt. Risken är uppenbar att de lyckas i sitt uppsåt.
Valet till EU-parlamentet 23–26 maj har i detta läge förutsättningar att bli det viktigaste i unionens drygt 60-åriga historia.
Populistiska politiker överallt inom EU vädrar morgonluft inför detta val. De har inga lösningar att erbjuda, men lockar med frälsning i form av inskränkt nationalism, meningslös nostalgi, tomma löften och falsk trygghet.
Unionen är inte perfekt men endast tillsammans har EU:s medlemsstater den ekonomiska och politiska tyngd som krävs för att göra sig gällande i dagens globaliserade värld. Endast tillsammans kan unionens medlemsstater framgångsrikt möta dagens och morgondagens utmaningar.
Talesättet "enade vi stå, söndrade vi falla" må vara gammalt men det är allt annat än inaktuellt.
Gå till toppen