Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Aktuella frågor

Debattinlägg: ”Kommunerna har för ofta och för länge fått bära följderna av en misslyckad migrationspolitik.”

Staten har alltför länge skjutit över kostnader för migrationspolitiken på kommunerna. Nu måste kommunerna dra en gräns, skriver de två moderaterna Torbjörn Tegnhammar i Malmö och Oliver Rosengren i Växjö.

I snålblåsten i Hyllie i november 2015: våg efter våg med människor anländer till Skåne under flyktingkrisen. Kommunerna har fått ta för stor del av kostnaderna, menar skribenterna.Bild: Johan Nilsson/TT
Kommunerna sliter för en fungerande etablering och integration. Utmaningarna som följer av den omfattande påfrestning för samhället som migrationen under framför allt 2015 skapade, kommer att påverka kommunernas förutsättningar under lång tid framöver. Samtidigt finns en utbredd uppfattning om att staten inte ger oss de bästa förutsättningarna för uppgiften.
Sverige behöver en regering som ser till att staten tar sitt ansvar.
Många problem har mildrats av en stark högkonjunktur. För åren framöver blir läget ett annat. När konjunkturen viker nedåt, många anhöriginvandrare kommer till Sverige och kommunerna får ta över försörjningsansvaret kommer oundvikligen den egna hushållsekonomin och välfärdens resurser i många väljares ögon att ställas mot kostnaderna för utanförskapet. Redan nu förväntas kostnaderna för ekonomiskt bistånd (tidigare socialbidrag) växa kraftigt, mätt i helårsekvivalenter är ökningen över 20 procent och andelen till flyktingar har ökat från 37 procent till runt 50, och förväntas fortsätta öka till 55 procent under de kommande åren.
Staten har ansvar för de första åren i Sverige; Migrationsverket ansvarar för asyltiden och Arbetsförmedlingen för etableringstiden, även om staten gett kommunerna ett bosättningsansvar för vissa nyanlända under etableringen. Trots det skjuter staten över bidragskostnader på kommunerna för personer som inte avslutat etableringen. Mellan ersättningen som asylsökande och etableringsersättningen uppstår ofta ett glapp där nyanlända söker ekonomiskt bistånd från kommunen. Växjö har istället infört ett etableringslån för perioden: bidraget betalas ut med återbetalningskrav. Moderaterna har fått igenom i kommunfullmäktige i Malmö att utreda införandet av ett motsvarande system.
Växjö kommun har betalt ut 4,5 miljoner kronor i etableringslån till nyanlända under 2018. Återbetalningen gör att staten, genom etableringsersättningen, står för sina kostnader. Långsiktigt ser vi två alternativ:
1. Inget bidrag från kommunerna före avslutad etablering. En tydlig ansvarsgräns mellan stat och kommun, där staten tar fullt ansvar från det att man som asylsökande kommer till Sverige, till dess att etableringen är avslutad. Det bör kombineras med att etableringstiden förlängs från två till tre år. Kommunerna behöver då få lagstöd för att avslå alla ansökningar om bidrag från nyanlända som inte avslutat etableringsprogrammet. Kommunerna behåller ansvar för bosättning, men får uttryckligt lagstöd för att tillhandahålla tidsbegränsat boende med krav på aktivt deltagande i etableringen som motprestation, i enlighet med hur Växjö hanterar så kallat etableringsboende.
2. Kommunalisera etableringen och slopa etableringsersättningen. Ansvaret för etableringen förs över till kommunerna och etableringsersättningen slopas. Etableringsinsatserna utförs av fristående anordnare av samhällsintroduktion, SFI, utbildning och andra arbetsmarknadsåtgärder. Nyanlända med uppehållstillstånd får samma ersättning som andra invånare i Sverige som ännu inte kvalificerat sig för statliga ersättningar. Kommunerna behöver med detta alternativ kompenseras för ökade bidragskostnader. Bidraget ska alltid utbetalas med krav på att delta i heltidsaktiviteter, för nyanlända bör det vara etableringsinsatser.
Sverige ska ha lika och höga förväntningar på alla. Skyldigheterna i samhällskontraktet behöver förtydligas. Alternativ två är mer tilltalande ur ett rättviseperspektiv, och kan – med de reformer av försörjningsstödet som oavsett den här frågan är nödvändiga – även få fler i arbete. Möjligheterna att ställa krav på aktivitet behöver öka, samtidigt som ett bidragstak behöver införas så att det aldrig kan löna sig mer med bidrag än arbete. Försörjningsstödet beräknas idag per hushåll och marginaleffekten är 100-procentig; en individualisering bör utredas och jobbstimulansens konstruktion behöver utvärderas, i syfte att stärka drivkrafterna för arbete.
Migrationspolitiken är statlig, då behöver också staten ta ansvaret. Kommunerna har för ofta och för länge fått bära följderna av en misslyckad integrations- och migrationspolitik.
Det är hög tid att kommunerna drar en gräns för vad som är acceptabelt; att reformlöshet och brister i samordningen mellan myndigheter medför miljonkostnader i Sveriges kommuner är inte det. Vi kräver förändring. Minimikravet är att kommunerna ersätts för de bidragskostnader som skjutits över på oss.

Torbjörn Tegnhammar

Oliver Rosengren

Torbjörn Tegnhammar är oppositionsråd (M) i Malmö.
Oliver Rosengren är kommunalråd (M) i Växjö.
Gå till toppen