Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Signerat

Matilda Molander: När samhället ska förändras måste alla med.

För demonstranterna är Macron en modern Ludvig XVI, kungen som hatades för sitt lyxliv och avrättades 1793, efter den franska revolutionen.Bild: Francois Mori
En kostymklädd Emmanuel Macron med säkerhetsvakter i släptåg träffar några gamla tanter i en nordfransk by i samband med 60-årsfirandet av den femte republikens konstitution.
"Det är så svårt att få pensionen att räcka till", säger en av de gamla kvinnorna till presidenten.
"Sluta klaga, det var mycket värre för 50 år sedan", svarar den välklädde presidenten.
Videosekvensen som kablades ut i fransk tv i början av hösten har etsat sig fast i många fransmäns minne och blivit en symbol för det högmod och den brist på kontakt med vanliga medborgare som numera förknippas med Macron.
Den rosenkindade presidenten har sedan sitt tillträde sjunkit som en sten i opinionen. De gula västarna är ett våldsamt utbrott av motstånd mot presidenten och hans politik. Men missnöjet bubblar i stora delar av det franska samhället.
För tio år sedan studerade jag i en fransk småstad, och i höstas hade jag förmånen att komma tillbaka till hexagonen, denna gång i Bordeaux. Det är ett i många stycken förändrat land. Stadskärnor som för tio år sedan var en enda tutande bilkö har förvandlats till gågator och cykelvägar. ”Vegetarian? Jaha, men då äter du väl köttfärs?”, är bytt mot köttfria dagar och veganska kaféer. Mycket i samhället känns medvetet och framtidsinriktat. macronskt.
Men samtidigt finns hos många en växande känsla av att vara sviken av politikerna, av att landet är på väg att slitas itu.
”Macron gick till val på att underlätta för företag och samtidigt ta socialt ansvar, men den sociala biten är helt bortglömd”, som en tidigare Macron-entusiast sa under en middag i höstas.
Mycket har också blivit dyrare, köpkraften har försvagats. För låginkomsttagare är det svårt att få lönen att räcka månaden ut, och Macrons planerade höjning av bensin- och dieselskatten blev gnistan som tände elden.
Bränslet består av de växande klyftorna mellan land och stad, mellan högutbildade och lågutbildade. Allt påeldat av en känsla av att inte vara lyssnad på, att inte betyda något.
”Det känns som att sådana som vi är värdelösa. Politikerna lyssnar inte på oss”, som en gul väst-demonstrant sa till tidningen Le Monde i höstas.
Det var de brinnande bilarna vid Champs Élysées som fyllde förstasidorna, men det är i småstäder och byar som den största delen av protesterna genomförts. De stöds av en majoritet av arbetarna, men bara en knapp femtedel av högre tjänstemän, enligt en opinionsundersökning från november. Som journalisten Matthieu Goar skrev i Le Monde:
”Det är som att de som oroar sig för slutet på världen inte längre förstår dem som har fullt upp med att få ihop slutet av månaden.”
Frankrike är ett land i behov av stora reformer, både för att få ordning på ekonomin och för att minska utsläppen av växthusgaser. Macron har vågat ta tag i problem som presidenter före honom har låtit bero. Men det går inte att genomföra stora reformer utan stöd av befolkningen.
Politiker leder landet för att de har fått ett förtroende av väljarna. Utvecklingen i Frankrike de senaste månaderna visar tydligt att en president som inte behandlar medborgarna med respekt kommer att få det svårt, oavsett hur bra de politiska förslagen är.
Gå till toppen