Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: Stormen sliter i Liberalerna. Men än kan förnuftet segra.

Lotta Edholm (L) väljer att lyssna på Sverigedemokraterna. Och att lita på dem. De vill ha inflytande.Bild: Malin Hoelstad/SvD/TT
Splittringen i Liberalerna tycks närmast total. Det glunkas om ett ledarlöst parti. Men innan partiledaren Jan Björklund räknas bort bör helgen inväntas. Det är då det gäller. Liberalernas partiråd – partiets högsta beslutande organ efter landsmötet – samlas på söndag på ett hotell i Stockholm för att avgöra den infekterade striden:
Vem släpper Liberalerna fram till statsministerposten? En socialdemokrat eller en moderat? Stefan Löfven (S) eller Ulf Kristersson (M)?
Striden har spetsats till. Om det vittnar inte minst den debattartikel i Expressen där åtta av Liberalernas tjugo riksdagsledamöter, däribland skåningarna Mats Persson och Allan Widman, skriver under på att behovet av en stark liberal politik mot gängkriminalitet, köer i vården och sjunkande skolresultat pekar mot att Ulf Kristersson bör bli statsminister.
En röst ur det andra lägret, det läger som ställer sig bakom partiledaren Jan Björklund, tillhör partistyrelseledamoten Lotta Edholm. På tisdagen ställde hon upp i både radions Studio Ett och SVT:s Aktuellt för att bena ut sitt resonemang. Och i väsentliga delar håller hennes tankegångar:
Inget ont om Moderaterna. Och inget ont om Ulf Kristerssons utlovade försök att hålla Sverigedemokraterna bortom inflytande om han får bilda en borgerlig minoritetsregering. Kruxet är att mandatmatematiken ser ut som den gör. De rödgröna fick 144 mandat i valet i september, allianspartierna 143. Med andra ord krävs SD:s aktiva stöd i varje viktig votering i riksdagen. Annars vinner de rödgrönas linje.
”Jag litar fullt på Ulf Kristersson. Men jag litar också på att Sverigedemokraterna kommer att försöka få inflytande – och då kommer vi att ha en regeringskris inom bara några månader”, förklarade Edholm i tv-studion.
Mycket talar för att Lotta Edholm gör en korrekt analys. På tisdagen, när Ekot rapporterade att alliansens partiledare arbetade på ett dokument som sades säkerställa att SD inte ska få något inflytande, tog det inte lång tid innan SD-ledaren Jimmie Åkesson tog till orda på Facebook. Han gjorde klart att det naturligtvis inte är rimligt ”att SD släpper fram en statsminister som aktivt avser förhindra att SD-väljarna får inflytande”.
Så är det. Det är logiskt om SD gör vad partiet kan för att maximera sitt inflytande. Något annat vore sensationellt. Inga konstiga dokument, inga ”provanställningar” för Kristersson eller andra påhitt som luktar decemberöverenskommelse lär ändra på det.
Därmed är Lotta Edholms slutsats lika logisk:
SD säger att partiet tänker rösta emot varje regering som de inte har inflytande över. SD säger även att liberalismen är deras huvudfiende. Det bådar inte gott.
”Jag väljer att lyssna på Sverigedemokraterna”, säger Edholm och sätter därmed sitt hopp till en regering ledd av Stefan Löfven med basen i politikens mittfält och med makt att genomföra liberala reformer.
Och där tar nästa svåra fråga vid för Liberalerna.
Edholm föredrar, liksom bland andra partiets Europaparlamentariker Cecilia Wikström, att Liberalerna inte bara släpper fram en S-ledd regering utan dessutom själva sätter sig i denna regering. För att maximera det egna inflytandet.
Det vore dock en vådlig resa för L. Det kan givetvis vara så att Liberalerna på plats i en Löfvenregering skulle få bättre insyn i besluten och större möjlighet att påverka slutresultatet. Å andra sidan ökar då även partiets ansvar för politiken. Stöd i utbyte mot liberal politik ger liberal politik, annars uteblir stödet. Att lämna en ministerpost om politiken blir misshaglig är mer dramatiskt – och S har det tråkiga ryktet att ibland köra över små regeringspartner.
Stöd för Stefan Löfven som statsminister men samtidigt en plats utanför regeringen är nog det minst dåliga liberala alternativet; detsom i dagsläget bäst gagnar Sverige, en liberal samhällsutveckling – och Liberalerna.
Men kanske spelar de liberalpartistiska krumbukterna mindre roll. Kanske sätter Centern ned sin fot innan striden inom L avgjorts. Då kan Liberalerna åtminstone glädjas åt att de interna striderna skötts snyggt. Civiliserat. Med respekt för motståndarna. Och det, i sin tur, skulle stärka chansen att L finns kvar som parti i höjd med nästa val.
Gå till toppen