Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Annie Lööf nådde kaklet.

Ingenting är klart innan det är klart. Men Sverige verkar vara på väg att få en regering. Och liberal politik. Heja, Annie Lööf!

Annie Lööf.Bild: Pontus Lundahl/TT
Fyra partiledningar är överens – och utkastet till mittensamarbete är en liberal triumf. Nu hänger allt på några få dagar och människor. På måndag pekar talmannen ut Stefan Löfven (S) eller Ulf Kristersson (M) inför den tredje statsministeromröstningen.
På onsdag kan Sverige äntligen få en ny statsminister.
Hur som helst är det nu färdigförhandlat mellan partierna. Nu finns utkastet till en uppgörelse mellan S, MP, C och L som sträcker sig långt, dels vad gäller kontroversiella Centerfrågor som arbetsrätt, landsbygdsfrågor och företagande, dels Liberalernas språkkrav för medborgarskap, slopad värnskatt och stopp för religiösa friskolor. Hjärtefrågor. Och stoppet för vinster i välfärden tycks bli historia. Det här ska ”låsa upp gamla knutar och åstadkomma systemförändringar” och hålla ytterkantspartierna V och SD från inflytande.
Ingenting är klart innan det är klart. Men visst låter det lovande.
De viktiga förhandlingarna som ska ta denna runda ända in i det där omtalade kaklet förs nu inom partierna. Helgen blir avgörande. Nu måste C och L våga släppa allianssargen och följa sin liberala magkänsla, hela vägen.
Och mod har ju Annie Lööf (C), som sedan valet stått rak genom en kritikstorm som får Alfrida att blekna.
Sverige behöver en regering som lyckas navigera i den våg av nationalism som sveper över västvärlden. En regering som kan ta itu med liberala reformer, för välfärden och integrationen. En stabil regering som kan stå pall i den kommande lågkonjunkturen.
Nu hänger det på S, som vill regera och ha blocköverskridande samarbete. Det kommer att kosta i form av liberal politik, det kommer att svida i vänsterhjärtan. Men alternativet är att hamna långt från makten för en lång tid.
Det hänger mindre på M, för Kristersson kan inte rubba den parlamentariska matematiken. De liberala partierna har förhandlat också med M, med resultatet att de skulle tolerera Kristersson som statsminister, men inte ingå i budgetsamverkan. Men klausulen om att aldrig kohandla med Sverigedemokraterna är dödfödd: Kristerssons regering skulle i varje avgörande beslut behöva stöd från SD. Det skulle kosta, det skulle svida i liberala hjärtan. Låt oss återkomma till riktigt hur bitter den kalken skulle vara – men konstatera att höstens skärmytslingar mellan allianspartiernas fotfolk på sociala medier förmodligen bara är ouvertyren till riktigt bittra motsättningar bland de borgerliga. Redan viner ord som "svek" och "quislingar" på Twitter.
Det hängerpå Centerpartiet, vars partiledning och riksdagsgrupp är överens om att släppa fram Löfven. Förtroenderådet ska fatta det slutgiltiga beslutet under lördagen. Men det borde inte vara svårt: uppgörelsen är en centerpartistisk triumf. Annie Lööfs benhårda linje höll, stöd till Löfvens regering betalas med mer långtgående liberala reformer än någon kunnat drömma om.
Det hänger till sist också på Liberalerna. Under söndagen väljer partirådet mellan att släppa fram Kristersson eller Löfven. Också L har skäl att vara belåtet med uppgörelsen, men partiet är oenigt.
I veckan luftades splittringen då åtta riksdagsledamöter gick ut med att de rödgröna uppvisat en stor oförmåga ta itu med samhällsproblem och att de därför ställer sig bakom Kristersson. På det svarade en handfull L-toppar att S inte är deras förstahandsval, men att Sverige behöver en regering som inte tvingas förhålla sig till en ”högerpopulistisk och främlingsfientlig agenda”. Gruppledare Christer Nylander betonade att en konservativ regering eller en alliansregering ständigt skulle ställas inför valet att antingen driva en annan politik än den vill, eller avgå, utlysa nyval och skapa nytt politiskt kaos.
Samarbetet i mitten har förutsättningar att bli ett stabilt alternativ.
Sverigedemokraterna kräver inflytande för att släppa fram och stödja en regering. Det här handlar inte om att tycka, eller gissa.
SD är uttalade fiender till det liberala och har inte förändrats sedan valet. Partiet sätter fortfarande ”folket” före individen, nationalismen är lika stark, sexismen och rasismen fortsätter att sticka upp sina fultrynen, synen på minoriteter, öppenhet och internationellt samarbete inom EU och fria medier är lika avog, kulturpolitiken lika reaktionär. För alternativhögern är ju kulturen viktig; ”politiken ligger nedströms från kulturen”, för att citera Andrew Breitbart, grundaren till nättidningen där en kampanjande Donald Trump en gång hittade Steve Bannon. Då har jag inte ens nämnt partiets rötter eller partitoppen som kommenterade höstens valresultat med ett ”segra eller dö”.
Ändå hörs gång på gång från höger att ”vi inte kan veta vad SD vill om vi inte talar med dem”. Inte? Och om det redan nu går att blunda för det olustiga med SD, hur blev det inte då om fortsatt regeringsmakt hängde på detta?
Sverige skulle må bra av mer liberalism. Sverige skulle må bra av alliansens politik – men inte av SD. Sverige skulle må bra av att skrota blocken som får politiken att gå i baklås.
Nu finns chansen.
Ett mittensamarbete är kanske bara det nästbästa alternativet för att driva liberala reformer. Men samtidigt det enda.
Gå till toppen