Pelin Ünker, en turkisk journalist, har dömts till tretton månaders fängelse för att ha förtalat och förolämpat Turkiets tidigare premiärminister Binali Yıldırım och dennes söner. ”Förtalet” består i att hon sanningsenligt rapporterat om Yıldırım och sönernas skatteplanering utifrån uppgifter i Paradisläckan, uppföljaren till Panamadokumenten, läckta dokument om personer som via mindre nogräknade länder och banker ägnar sig åt skatteflykt och skatteplanering.

Vad fan får jag för pengarna? Leif Östling, före detta ordförande för Svenskt Näringsliv, frågade sig det i Uppdrag granskning sedan han konfronterats med uppgifter om att han förekom i paradisläckan. För de pengar han investerat i ett för ändamålet skapat offshorebolag på Malta får han vara en del av en ljusskygg verksamhet där korruption, kriminalitet och strupen yttrandefrihet kan frodas. Nej, det är inte hans fel och man begriper att Östling, i sin roll som vd för stora företag, tycker att han har betalat tillräckligt med skatt. Men det handlar inte om att sätta mat på bordet – de flesta kan förstå en person som skattefuskar för att kunna äta – utan om ett liv där man önskar ytterligare marginaler i sin ekonomiska frihet. Alla bör intressera sig för huruvida deras ekonomiska frihet bidrar till andras ofrihet.

Ünker får skaka galler i över ett år. Östling borde ha frågat sig: Vad fan vill jag ha för pengarna? Förmodligen inte att nära en värld som underminerar demokratin i Turkiet.