Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Läsartext: Jag vill skrika, strejka, slåss, men jag är ju bara en lärare

Jag vill att skolsvaga elever ska få en chans tidigt, så att de får känna av hur det känns att lyckas. Det skriver Maria Hagfoss Walther.Bild: JESSICA GOW / TT
Jag har en mycket god relation med mina elever och genom åren har jag hittat en utmärkt balans mellan att vara en lyssnande, hjälpande mentor och en uppskattad undervisande lärare. Jag älskar känslan av att stötta ”mina” tonåringar genom en av de svåraste perioderna i livet. Jag har lyssnat, stöttat, skrattat, gråtit och vetskapen att jag gjort skillnad i många ungdomars liv gör att jag har orkat fortsätta. Belöningen blir så stor när jag lyckats vända en elevs tankar och de kommer ut på andra sidan tonåren som glada och positiva individer.
Men, mitt uppdrag som lärare har nu blivit allt annat än jag någonsin kunde föreställa mig. Nu orkar jag snart inte mer och det måste till en förändring i tankesättet kring inkludering. Jag anpassar ihjäl mig för att tillgodose allas behov, men när det i samma klass finns extrema sociala problem, adhd, autism, panikångest blir det på tok för mycket.
Vad ska jag göra när anpassningarna inte fungerar? Vända ut och in på mig själv en gång till? Skapa en liten grupp med en outbildad elevassistent? Ja, där har vi ett annat problem som jag ställer mig mycket frågande till. Varför ska de med minst adekvat utbildning ta hand om de absolut tuffaste utmaningarna? För att det är billig arbetskraft från arbetsförmedlingen ... Herregud, vilket svek mot de här eleverna!
Jag vill ha tillbaka möjligheten för elever som inte klarar vanlig skolgång att gå i liten grupp. Inte exkluderade från sin klass, men att de alltid har möjligheten att tillsammans med en utbildad pedagog organisera sina dagar. En tillflyktsplats där de känner sig trygga, där de kan slappna av utan konstanta intryck som är störande.
Jag vill att skolsvaga elever ska få en chans tidigt, så att de får känna av hur det känns att lyckas, att inte behöva söka uppmärksamhet på allehanda fel sätt. Jag vill att de ska få den chansen i en mindre grupp där de hela tiden får stöttning. Jag, som har 24 andra att stötta, kan omöjligt hinna ge de eleverna den hjälp de behöver. Detta måste ske tidigt, innan de börjar känna av misslyckandets hårda värld.
Jag vill skrika, strejka, slåss, men jag är ju bara en lärare. En lärare, som alla andra lärare, är så jäkla plikttrogen, för jag vet att allt jag skulle göra i protest går ut över dem som behöver mig mest, eleverna …

Maria Hagfoss Walther

Lärare 4-9 sve/eng, Helsingborg
Gå till toppen