Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Debattinlägg: ”Det krävs närmast ett mirakel för att undvika en hård brexit.”

Premiärminister Theresa Mays dubbelspel har nu nått sitt slut. I Bryssel har hon drivit en linje, i parlamentet en helt annan, skriver Fredrik Erixon, chef för tankesmedjan Ecipe.

De konservativa i Storbritannien är splittrade i olika falanger: stenhård, hård, mjuk eller ingen brexit. Labouroppositionen vill lämna EU, men på sina villkor. Några vill stanna i EU, andra vill ha en ny folkomröstning – men först vill de fälla May-regeringen.Bild: Matt Dunham
Storbritannien är på väg att krascha ut ur EU – och jag är nog inte ensam om att förvånas. Britterna brukade ju vara sansade och pragmatiska. Medan Frankrike och Tyskland har haft sina perioder av eldfängda revolter föredrog Storbritannien det kända före det okända, det faktiska före det möjliga. Men nu befinner sig landet i okänd terräng.
Politiker är oförsonliga och rebelliska – alla har tankelekar om de hypotetiskt möjliga typerna av brexit, få förhåller sig till det faktiska läget. Och det är just detta kaos som gör att Storbritannien är på väg mot den hårdaste formen av brexit: inget utträdesavtal, ingen finansiell uppgörelse, inget fördrag som garanterar medborgerliga rättigheter för européer som bor i Storbritannien och vice versa. Om mindre är tre månader kan Sveriges handel med öriket vara belagd med tullar.
Det krävs närmast ett mirakel för att undvika en hård brexit. Avtalet som Theresa May har förhandlat med EU kommer att fällas av parlamentet – troligtvis redan i nästa vecka med en öronbedövande majoritet. I en normal tid hade det inte inneburit att parlamentet spelade roulette med landets framtid. En övervägande del av ledamöterna är emot en no deal-brexit och skulle kunna samlas kring att stoppa vansinnet.
Men vi lever inte längre i en normal tid. Det finns ingen majoritet för en annan form av brexit. De konservativa är splittrade i olika falanger: stenhård, hård, mjuk eller ingen brexit. Labouroppositionen vill lämna EU, men på sina villkor. Några vill stanna i EU, andra vill ha en ny folkomröstning – men först vill de fälla May-regeringen.
Och att med svansen mellan benen be EU om att skjuta på datumet för brexit? Kanske det, men det förändrar ingenting. Parlamentet är splittrat i sak – inte pressat av tid. Så länge Emmanuel Macron, Angela Merkel och andra EU-ledare inte kan tänka sig att omförhandla utträdesavtalet återstår egentligen bara ett beslut: Vill britterna lämna genom att slå igen dörren eller bara med lite gnäll?
Boris Johnson vill drämma igen dörren, utan ett avtal. Han kan lastas för mycket, men knappast för att parlamentet befinner sig på randen till kollaps. Ja, Johnson och andra brexitledare försökte förvilla väljare med osanningar.
Och – ja – team Johnson ska hudflängas för att ha spelat på fördomar och rädsla för muslimsk invandring. Men det var inte främlingsfientlighet, än mindre löftet om mer pengar till sjukvården, som drev 52 procent av väljarna till att vilja lämna EU. Dessutom fick ingen av brexitledarna ansvaret att hantera brexit.
Det är andra som huvudsakligen bär skuld i det här dramat, främst Theresa May. Hennes hantering av brexit är en varning till alla aspirerande ledare. Om du vill vinna förtroende, gör precis det motsatta till vad May har gjort. Hon blev premiärminister några veckor efter folkomröstningen, men väntade nästan ett år med att påbörja förhandlingarna om ett EU-utträde.
När de väl startats stod det tidigt klart: May och hennes regering visste inte vad de vill åstadkomma. Ju mer förhandlingarna avslöjade hur oförberett landet är för brexit, desto oftare upprepade hon tröttsamma plattityder: kämpande britter, ständigt i opposition med kontinenten, alltid med historien på sin sida. Envis och orädd – en Winston Churchill för vår tid. Eller som hon uttryckte det själv: ”a bloody difficult woman”.
Mays dubbelspel har nu nått sitt slut. I Bryssel har hon drivit en linje, i parlamentet en helt annan. Redan i december 2017 hade May accepterat EU:s krav: en garanti, backstop, för att brexit inte ska leda till nya handelshinder mellan Irland och Nordirland.
Men till parlamentet och partiet gavs en annan version. Nej, May hade inte lagt sig platt för EU. Nej, hon hade inte gått med på en backstop som kan tvinga landet in i en permanent tullunion med EU – eller leda till att Nordirland bryts loss från Storbritannien. När det visade sig att det var just ett sådant avtal som May signerat, protesterade till och med de som vill att landet ska ha en tullunion med EU.
Visst, EU kan lastas för att ha gjort den irländska garantin till en huvudfråga. Det är inte EU:s jobb att hantera brittisk politik, men när EU gjorde garantin till viktigare än resultatet – obehindrad handel mellan nord och syd på Irland, vilket alla parter vill ha – riskerade man ett strategiskt misslyckande. Att provocera fram exakt det resultat som garantin syftade till att undvika.
Men en annan position från EU hade inte förändrat mycket, för det finns inget bra sätt för britterna att lämna EU. Många har jämfört brexit med Suezkrisen på 1950-talet. Båda exemplen präglas av inkapabla ledare – bländade av historisk storslagenhet och oförmögna att förstå sin omvärld.
Nu börjar en annan fruktan att spridas i landet. Om parlamentsledamöterna i Westminster inte snabbt kan återvinna sin auktoritet, om parlamentet – närmast som ett olycksfall i det parlamentariska arbetet – snubblar in i den hårdaste formen av brexit, vad är då poängen med representativ demokrati?

Fredrik Erixon

Fredrik Erixon är chef för den Brysselbaserade tankesmedjan Ecipe.
Gå till toppen